“Målet är att vi inte ska ha några särskilt utsatta områden i Sverige”, deklarerade statsminister Stefan Löfven (S) i sitt tal på Järvaveckan (17/6).
Lösningen: Mer projektpengar till förorten.
Men pengar är som bekant inte svaret på allt.
Och problemen med trångboddheten, otryggheten, arbetslösheten, ohälsan och missbruket i utsatta områden lär knappast minska med Löfvens lösning.
Projektbidragen som strös över dessa områden är rena symbolhandlingar. Under åren har satsningarna uppgått till mångmiljonbelopp, först genom “Blommansatsningen” (efter Leif “Blomman” Blomberg) för att följas av 2000-talets “Storstadssatsningen” till “Järvalyftet”. För att inte tala om regeringens senaste nyinstiftade myndighet “Delegationen mot segregation”.
Problemen med satsningarna är flera. En stor del pengar läggs på invandrargrupper utifrån deras etniska eller religiösa tillhörighet. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesstöd (MUCF) har exempelvis tidigare betalat ut föreningsbidrag till rena blufföreningar eller extremistiska organisationer som snarast bidragit till ökad segregation.
Projektidéerna ska därutöver ofta vara “innovativa” och “kreativa” - något ännu oprövat för att lösa förortens utmaningar, men som inte sällan baseras på en ren exotifiering av olika invandrargrupper. Inom Järvalyftet erbjöds invandrarkvinnor skönhetsvård genom “sminkprojekt”, i Botkyrka skulle invandrarkvinnor få getter (efter resonemanget att kurder är ett herdefolk), för att inte tala om det mindre framgångsrika kamelcentret i Angered som syftade till att få somalier i arbete (somalier har väl koll på kameler, tycks någon tjänsteman tänkt).
Resultaten visar inte på några strukturella förändringar, utan snarare på ett ökat och i vissa fall långtgående bidragsberoende i utsatta områden.
Trots det lyder fortsatt den socialdemokratiska devisen: Mer projektbidrag!
Om Stefan Löfven och tidigare ansvariga regeringar inte enbart ville vinna röster genom nytänkande symbolhandlingar borde de satsat pengar på klassiska politikområden.
Exempelvis genom att skapa trygghet genom utökad polisverksamhet och fler övervakningskameror, men även genom satsningar på skola, kollektivtrafik och bostäder. Innan nya innovativa förslag läggs bör människor ha tillgång till grundläggande välfärd och trygghet.
