“Minskad förbrukning av plastbärkassar leder i förlängningen till flera positiva effekter för miljön.” Den självsäkra formuleringen är ett av huvudskälen till att regeringen vill införa en punktskatt på plastpåsar. En typisk plastbärkasse ska beskattas med tre kronor per påse. Tunnare varianter med 30 öre.
Men är det så självklart att miljöeffekterna av den nya skatten är goda? Det är nog sant, som regeringen skriver i sin promemoria, att skatten förväntas leda till minskad efterfrågan på plastpåsar, vilket leder till att färre plastpåsar skräpar ned i naturen.
Om de totala miljöeffekterna är positiva eller inte beror dock på vilka produkter och beteenden som ersätter plastbärkassarna. Regeringen hänvisar själv till en studie av EU-kommissionen som visar att minskad förbrukning av 1 000 engångsplastpåsar resulterar i ökad efterfrågan på 273 avfallspåsar, 127 papperskassar, 29 flergångskassar av plast, och 4 tygkassar.
Samtidigt visar en studie från danska Naturstyrelsen, motsvarigheten till Naturvårdsverket, att tygkassen är en riktig miljöbov. Om den är tillverkad i vanlig bomull måste den användas över 7 000 gånger för att motsvara miljöpåverkan av en vanlig plastpåse. Är bomullen ekologisk måste den användas över 20 000 gånger. Därmed räcker det med även en liten efterfrågeökning på tygpåsar för att miljöeffekten av skatten troligen blir negativ.
Ännu märkligare blir resonemanget kring de små och tunna plastpåsarna, som ska beskattas med 30 öre per påse. Där lyfter regeringen själv upp risken för ökat matsvinn som kan bli effekten om livsmedel inte packas i sådana. Sedan konstateras att den risken är liten, eftersom skatten är så låg. Men om syftet var att använda skatten som ett styrmedel för att minska förbrukningen – varför har man då lagt nivån så lågt att den inte bedöms få någon effekt?
Svaret är att plasten blivit en symbol för konsumtionshetsen som regeringen, och i synnerhet Miljöpartiet, vill motverka. Punktskatten blir en politisk seger, ett sätt att visa att man genomför åtgärder mot nedskräpningen. Om effekterna några år senare visar sig vara försumbara eller till och med negativa är det snabbt glömt. Symbolpolitik med bäst före-datum, eller kanske politikens svar på slit-och-släng-varor.
