När Miljöpartiets nyvalda språkrör, tillika bostads- och finansmarknadsministern, Per Bolund, på söndagen inleder årets Almedalsvecka har MP återigen börjat känna viss tillförsikt. Europaparlamentsvalet var visserligen betydligt sämre än för fem år sedan. Men 11,5 procent räckte för att göra de gröna, som de gångna åren vant sig vid opinionssiffror kring fyraprocentsspärren, optimistiska inför framtiden.
När MP tog steget in i regeringen efter valet 2014 var de flesta miljöpartister egentligen beredda på att regerandet skulle kosta på både i förtroende och väljarstöd, men få hade nog anat att maktens pris skulle bli så högt som det blev – från svekdebatterna om Förbifart Stockholm och Vattenfalls tyska kolgruvor till åtstramningen av migrationspolitiken.
Det gick kort sagt inte längre att vara aktivisterna som väljare kunde projicera sina vitt skilda förhoppningar på. Sedan ett par år tillbaka talar partiet istället om vikten av att leverera tydliga sakpolitiska resultat i miljö- och klimatpolitiken.
Att MP håller på att mogna som regeringsparti syns i valet av Per Bolund som språkrör. Bostads- och finansmarknadsministern må vara utbildad biolog, men saknar den aura av utomparlamentarisk aktivism som omgav hans företrädare Gustav Fridolin. Den politiska mognaden märks också i beslutet att osentimentalt bryta samarbetet med Socialdemokraterna i Stockholms stadshus för att istället ingå i en blågrön majoritet efter valet i höstas.
Miljöpartiets problem handlar allt mindre om den politiska amatörism som tidigare fick socialdemokratiska tjänstemän i regeringskansliet att beskriva sina miljöpartistiska kollegor som “barnen”, utan om miljöfrågornas förändrade karaktär.
Gröna perspektiv genomsyrar idag samhället på ett sätt som för inte så länge sedan var svårt att föreställa sig. Att fundera över sitt klimatavtryck, och kanske äta mindre kött eller överväga att ta tåget istället för flyget, är för allt fler något självklart. Detta märks opinionen, där en mätning från Novus nyligen visade att 86 procent av de tillfrågade menar att klimatförändringarna helt eller delvis orsakas av människan. Mer än sex av tio är samtidigt mycket eller ganska oroade över den globala uppvärmningen.
Konsekvensen av detta blir att inget parti kan bortse från miljö- och klimatfrågorna. I stället får vi en situation där alla partier tvingas formulera egna trovärdiga lösningar. Ett exempel på detta är hur kärnkraften det senaste året återigen blivit en viktig fråga i svensk politik.
Det är sannolikt mot den bakgrunden man bör förstå att MP inte fått större utdelning från vinterns och vårens klimatdebatt och den mediala uppmärksamheten kring Greta Thunbergs klimataktivism. I praktiken har klimatfrågan lämnat plakatstadiet.
Att vara Miljöpartiet är i sig inte längre en fördel. Det är en situation som ställer nya och högre krav på förmågan att tänka såväl grönt som pragmatiskt kring politiska lösningar. För miljö- och klimatpolitiken är det en odelat positiv utveckling.
