Om en månad är det förbundsdagsval i Tyskland. Trendkurvorna är tydliga. Förbundskansler Angela Merkel från kristdemokratiska CDU kan räkna med en fjärde mandatperiod.
Valåret inleddes med delstatsvalet i Saarland i slutet av mars. Socialdemokratiska SPD:s nytillträdde partiordförande och kanslerkandidat Martin Schulz förde med sig vind i opinionsseglen och media skrev om en Schulzeffekt. Vinnare blev dock populistiska AfD och CDU. Sedan dess har partiet stigit stadigt i opinionen och har nu stöd av 38 procent av väljarna, medan socialdemokratiska SPD och dess anförare Martin Schulz sjunkit till dagens 24 procent.
Att SPD i maj förlorade delstatsvalen i Nordrhein-Westfalen – den tyska socialdemokratins hjärta – och sedan gick samma öde till mötes i Schleswig-Holstein framhävde vad inga socialdemokrater vill kännas vid: det fanns ingen Schulzeffekt.
Utifrån beskrivs valet som ett ställningstagande mellan öppna och stängda gränser. Invandring är en ständig stötesten för tyska väljare. På kort tid har sammansättningen på arbetsmarknaden förändrats, precis som Sveriges alltmer ursprungsbaserade arbetsmarknadsklyftor. Nya beräkningar visar att i snitt har sex av tio arbetssökande i Tysklands största grupper av asylsökande ingen gymnasieexamen.
Därför är det naturligt att utbildning blivit den dominerande frågan. Tre av fyra väljare rankar området som det viktigaste, följt av pensionärers levnadsstandard och lag och ordning.
Så när SPD pratar om infrastrukturinvesteringar i norra Tyskland och att amerikanska kärnvapen ska ”försvinna” från tysk mark, är det inget klart svar på de frågor som folket har. Partier ska givetvis inte alltid springa efter väljarpreferenser, men Schulz gäng ter sig något apart. Denna socialdemokratiska irrelevans är ett europeiskt mönster. Bara det senaste året har S-partier i Nederländerna, Frankrike och Österrike kollapsat i nationella val.
De gamla basnäringarna i de socialdemokratiskt dominerade nordliga delstaterna tillhör historien. Arbetslösheten, liksom delstaternas skuldsättning, är mycket högre än i södra Tyskland – som samtidigt står för betydligt högre nivåer av utbildning, tillväxt och export. Och precis som SD övertagit S plats som största parti bland arbetare i Sverige, är populistiska AfD sedan ett år störst inom den tyska arbetarklassen, följt av vänsterpartiet Die Linke. Den naturliga väljarbasen för SPD finns inte längre kvar.
Regeringsbildningen lär bli knivig. I dag regerar Merkel i storkoalition med SPD. Såväl AfD som liberala FDP ser ut att klara femprocentsspärren och komma in i parlamentet. Det kan då bli tal om samarbete mellan CDU, De gröna och FDP – en så kallad Jamaicakoalition, med anspelning på hur partiernas respektive färger matchar Jamaicas flagga.
På en aktuell punkt skiljer sig de tyska sossarna från de svenska: De ser landets flygskatt som en dumhet. Kanske kan de två systerpartierna utbyta erfarenheter av vad det innebär att regera sig till irrelevans.
