Sverige måste stå upp mot mördarrobotar, skriver flera debattörer från bland annat Svenska Freds och Amnesty i Aftonbladet (20/9). Det är en rubrik som kan låta som science fiction, och som säkert också är utformad för att locka till läsning.
Men frågan om det som mer generellt kallas för autonoma vapen är både högst verklig och värd att ta på allvar. I takt med att utvecklingen inom autonoma fordon – exempelvis drönare – kombineras med tekniker som ansiktsigenkänning eller artificiell intelligens (AI) uppstår en ny kategori av vapen, som på egen hand kan välja ut och attackera mål, utan omedelbar mänsklig inblandning.
Riskerna är stora. Både det ekonomiska och det politiska priset för krigsföring sjunker. Så kallad gråzonskrigsföring – vid annekteringen av Krim skickade exempelvis Ryssland in en mängd soldater utan identifierbara uniformer – blir ännu enklare. En annan fråga som väcks är den om ansvar. Vem ska stå till svars om ett autonomt vapen dödar en oskyldig person?
En internationell kampanj som vill stoppa de autonoma vapnen, och som bland annat samlat 4 500 AI-forskare världen över, anser att den nya vapenkategorin är att likna vid en slags massförstörelsevapen. I händerna på fel stater eller grupper kan de bli livsfarliga verktyg för krigsföring, terrorism eller politiska mord.
Arash Heydarian Pashakhanlou, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, menar i en replik att de intelligenta vapnen tvärtom kan användas för mer etisk krigsföring (Aftonbladet 21/9). Det är sant i teorin. Maskiner kan fatta mer rationella beslut i pressade situationer, och AI-modeller kan användas för att förhindra attacker som skulle drabba oskyldiga. Det skulle också gå att öka spårbarheten i användningen av ett visst vapen och därmed öka ansvarsutkrävandet.
Det är dock ett argument för att få till stånd en internationell reglering av de autonoma vapnen, snarare än ett argument mot, som Heydarian Pashakhanlou vill göra gällande. Han skriver att ett förbud ändå inte skulle stoppa utvecklingen eftersom länder som USA och Ryssland inte ställer sig bakom förslaget. Men en sådan fatalistisk inställning kunde man förstås ha haft mot utvecklingen av kemiska och biologiska vapen också. Där har internationella konventioner reglerat utvecklingen och användningen i decennier, med stor framgång. Övertramp har skett, men oftast med tydliga konsekvenser.
Det är möjligt att ett svartvitt förbud inte är rätt väg att gå. Men en internationell reglering är ett måste. Världen har inte råd att vänta tills de autonoma vapnen redan hunnit göra allvarlig skada.
