“Sverige sticker ut som det land där ojämlikheten ökar snabbast.” Det skriver Thomas Piketty, professor i nationalekonomi vid École d'économie de Paris, ihop med flera företrädare för S-studenter (DN Debatt 29/10).
Pikettys uppmärksammade bok “Kapital i det tjugoförsta århundradet” har gett vänstern argument och skäl att prata om ekonomisk ojämlikhet igen. Det finns dock skäl att ifrågasätta både diagnosen och medicinen. Piketty & co kallar utvecklingen i Sverige “extrem”, men som Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi verksam vid Institutet för Näringslivsforskning, skriver i Ekonomisk debatt (nr 4 2020) är den svenska ojämlikheten, mätt i inkomstfördelning, idag ungefär lika stor som på 1960-talet. 1970- och 80-talens höga inkomstskatter och marknadsregleringar ökade jämlikheten men hade många skadliga effekter i övrigt, däribland minskad tillväxt.
Att inkomstskillnaderna ökat sedan dess beror till stor del på stigande bostadspriser. Samtidigt har dessa, liksom värdeökningar på pensionstillgångar, kommit förhållandevis breda befolkningslager till del. Den rikaste tiondelens förmögenheter har inte dragit ifrån. Jämfört med 1950-talet har förmögenhetskoncentrationen tvärtom minskat kraftigt.
Löneandelen, ett mått på styrkeförhållandet mellan arbete och kapital, är på samma nivå som under det senaste halvseklet, och Sverige har en internationellt sett hög inkomströrlighet både under människors livstid och mellan generationer. Som Waldenström påpekar är ojämlikheten i praktiken dessutom ännu lägre, eftersom de ekonomiska måtten inte fångar upp effekten av subventionerad välfärd.
Sverige är med praktiskt taget alla mått ett av världens mest jämlika länder. Diagnosen är alltså fel ställd. Hur var det då med medicinen? Även den som förespråkar låga skatter bör ställa sig bakom debattörernas förslag om att förhindra skattesmitning och skatteplanering i gråzonen. Fler internationella skatteavtal behövs.
Men det vore ett stort misstag att, som Piketty och S-studenterna föreslår, fördjupa skattesamarbetet i EU och låta unionen samla in fler skatter. EU-samarbetets mellanstatliga karaktär gör det illa lämpat för gemensam skattepolitik, och dynamiken i samarbetet tenderar att vara att makt kan flytta uppåt, men aldrig tillbaka nedåt.
Visst finns det skäl att fundera över såväl banksektorns som techjättarnas låga skatteinbetalningar, men kraven på generellt högre kapitalskatter är missriktade. Skatt på kapital innebär i de flesta fall en form av dubbelbeskattning, och höga kapitalskatter medför att det blir mindre lönsamt att spara och investera, i jämförelse med att låna och konsumera. Bolagsskatten driver exempelvis på företagens skuldsättning. I kombination med centralbankers extrema lågräntepolitik kokar det ihop till en ekonomi med osunda drivkrafter.
Vill man attackera den ojämlikhet som trots allt finns i Sverige är det, som nationalekonomen Andreas Bergh skrev häromåret, snarast penningpolitiken man bör se över (DN 16/8 -19). Han pekar också på att marknadshyror skulle kyla ned bostadsmarknaden, och att fler som köper aktier ger fler som drar nytta av börsens uppgång. Bra förslag, om än inte sådana som ett gäng socialdemokrater hade tänkt sig som svar på ojämlikheten.
