Men vid andra världskrigets slut hände något, skriver forskarna Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji i boken “Glädjeparadoxen” (Dialogos). Den som vill förstå den svenska skolans förfall måste gå tillbaka till slutet av 1940-talet.
Före andra världskriget var Tyskland det självklara föregångslandet och storebror. När kriget var över och nazismens brott uppdagades hamnade Sverige i en kris. Det tyska utbildningsväsendet, som i hög grad varit inspiration för den svenska skolan, fick en del av skulden till varför nazisterna kunde genomföra folkmord. Disciplin och respekt för auktoriteter klandrades. I stället skulle skolan fostra demokratiska medborgare.
Men den slutsatsen var fel. Nazisternas utbildningsideal handlade inte alls om klassiska dygder, snarare tvärtom. Hitler och Goebbels omfamnade ett radikalt ideal om en ungdom som skulle göra uppror mot den borgerliga vuxenvärlden. Efter kriget återgick Västtyskland till den klassiska synen på utbildning. Men i Sverige gick vi åt motsatt håll, skriver Heller-Sahlgren och Sanandaji. Det har fått förödande konsekvenser för svensk skola.
I slutet av 40-talet såddes fröet till det som i dag kallas “flumskolan”. Ändå tog det fyra decennier innan den nya, progressiva pedagogiken, med tydliga idéhistoriska rötter till den romantiska upplysningsfilosofen Rousseau, slog igenom fullt ut. Lärarkåren höll emot. Men under 80-talet fick den progressiva pedagogiken genomslag på riktigt. 1980 års läroplan “uteslöt” katederundervisning och förespråkade “eget arbete”. Och under 1990-talet adderades obligatoriskt elevinflytande, problembaserat lärande och en långt gången individualism. “Lusten att lära” betonades. Eleven skulle inte behöva ha tråkigt. I stället skulle barnets förmodade inre längtan efter kunskap lockas fram av en lärare, eller förlåt: “pedagogisk coach”.
Problemet är att det inte fungerar. Ytterst få reformer är så skadliga som de som tillskrivs den progressiva pedagogiska traditionen, skriver författarna i “Glädjeparadoxen”. För mycket eget ansvar gör eleverna hyperaktiva. Klassisk katederundervisning är tre gånger så effektiv som “eget arbete”. Den nuvarande pedagogiken missgynnar arbetarklassbarn utan studiestruktur hemifrån.
För att vända skolresultaten krävs ett ideologiskt skifte. Idén att det alltid ska vara roligt att studera måste förändras. För att kunna tänka kreativt och kritiskt måste man lära sig faktakunskaper, och då måste man stå ut med att det ofta är tråkigt. Och för att eleverna ska klara av det måste de undervisas av en lärare.
