Norska Kristelig Folkeparti är inget stort parti. Opinionsmätningarna visar för närvarande ett stöd på knappt fyra procent. I fredags (2/11) höll partiets extra landsmöte emellertid regeringsmakten i sin hand.
Bakgrunden var inte helt olik den situation som Liberalerna och Centerpartiet just nu befinner sig i.
LÄS MER:Svårt val räddade Erna Solberg
Sedan 2013 har KrF fungerat som stödparti till Erna Solbergs borgerliga regeringar. Under valrörelsen 2017 hade både KrF och det liberala partiet Venstre talat om att det högerpopulistiska Fremskrittspartiet skulle tvingas bort från regeringsmakten samtidigt som Solberg skulle fortsätta som statsminister. När detta efter valet visade sig omöjligt valde Venstre att byta linje och satte sig i regeringen med med Høyre och FrP.
Inför det extra landsmötet hade KrF:s partiledare Knut Arild Hareide strävat efter ett politiskt sidbyte och argumenterade för att partiet istället borde bilda regering med Arbeiderpartiet och Senterpartiet. På landsmötet ställdes denna linje mot dem som menade att även KrF borde ingå i Solbergregeringen. Den slutna omröstningen utföll med siffrorna 98-90 till den senare linjens fördel.
LÄS MER:Han avgör norska regeringens framtid
Om man från en svensk horisont följt debatten inom KrF har det varit lätt att slås av två väsentliga skillnader jämfört med vår egen debatt om hur nästa regering ska se ut.
För det första är det positivt när viktiga, och kontroversiella, vägval debatteras öppet. Vi vet att Liberalerna är delade på mitten i frågan om man ska släppa fram en M-ledd regering eller söka sig vänsterut i syfte att isolera Sverigedemokraterna. Sannolikt finns liknande spänningar inom Centerpartiet. Men än så länge har inga ledande partiföreträdare öppet argumenterat för något av alternativen. Istället har veckor gått åt till att terapiprata om mer eller mindre fantasifulla regeringsalternativ. Det kan jämföras med debatten inom KrF där partiledaren och partiets andre vice ordförande stod på varsin sida. Den typen av debatter om realistiska alternativ gör det möjligt för partier att ta sig ur låsningar på ett sätt som skapar långsiktig trovärdighet både internt och gentemot väljarna.
LÄS MER:Erna Solberg: Så samarbetar vi i Norge
För det andra är det välgörande när beslut om politiska vägval sker utifrån möjligheterna att förverkliga den egna politiken. Även om det inte saknats hårda ord har sakpolitiken varit det centrala i KrF. Den ena sidan har har talat om gemenskapen som finns med Arbeiderpartiet, och inte minst Senterpartiet, i hjärtefrågor som socialpolitik, klimat och den i Norge viktiga glesbygdspolitiken. Den andra sidan har talat om att Høyre och FrP är konstruktiva samarbetspartners, som gjort det möjligt för KrF att få bra genomslag i både familje- och klimatpolitiken, men också i form av höjt bistånd och fler kvotflyktingar. Det är en typ av förhållningssätt till regeringsbildningar som krävs i fragmenterade partisystem, men som än så länge är ovanlig i den svenska debatten.
Det var en märkbart tagen Knut Arild Hareide som tog till orda efter att ha förlorat landsmötesstriden. Men hans budskap var lika enkelt som sant: ett partis själ ligger inte i vem man samarbetar med.
