En regering som inte gör någon glad

Svend Dahl: Stefan Löfven kan inte samla majoritet för vänsterpolitik i riksdagen

ANNONS

Professorn i statsvetenskap Henrik Ekengren Oscarsson står för den hittills mest träffsäkra beskrivningen av S-ledaren Stefan Löfvens nya rödgröna regering som på fredagsförmiddagen fick riksdagens godkännande.

Häromdagen beskrev han på Twitter Löfven II som “ett slags samordningsregering med uppgift att genomföra och ta ansvar för en förhandlad politik med tyngdpunkt ungefär där den nya riksdagen (och indirekt väljarkåren) har sin tyngdpunkt.”

Valet i september innebar att riksdagen fick en tydligt högerlutande majoritet. 60 procent av riksdagen står bakom en borgerlig ekonomisk politik och röstade i september för att avsätta Stefan Löfven.

Att S-ledaren ändå återkommer till statsministerposten handlar i allt väsentligt om att Centerpartiet och Liberalerna inte vill befatta sig med ett av partierna i den egna sakpolitiska riksdagsmajoriteten.

ANNONS

Samtidigt är det uppenbart för Stefan Löfven att det inte går att samla en riksdagsmajoritet för vänsterpolitik. Den som vill ha statsministerposten måste oavsett hemvist acceptera ett stort mått borgerlig politik.

De förhandlingsframgångar som C och L uppnått i relation till S bygger därför ytterst på att Sverigedemokraterna står nära de borgerliga partierna i väsentliga delar av den ekonomiska politiken. I praktiken använder C och L samma riksdagsmajoritet som man inte vill befatta sig med i fråga om att bilda en borgerlig regering för att tvinga S högerut i sakpolitiken. Det påminner om förra mandatperioden då C och L inte hade några problem med att använda riksdagens högermajoritet för att stoppa exempelvis vinstförbud i välfärden, men samtidigt skydde varje möjlighet att använda den för att avsätta Löfven.

Konsekvensen blir, som Oscarsson pekar på, att Stefan Löfven blir en teknokratstatsminister satt att ta ansvar för en riksdagsmajoritet han själv inte ingår i och en politik som hans väljare inte tror på.

En S-ledd regering med stödpartier som driver på för liberal politik är givetvis att föredra framför en ny decemberöverenskommelse, där de liberala partierna självmant avstår från viktiga instrument för att påverka politiken.

Men faktum kvarstår: I september levererade väljarna ett valresultat som pekade tydligt i riktning mot en borgerlig statsminister. De folkvalda valde emellertid att leverera något annat. Frågan är vem som egentligen blir glad över ett sådant upplägg.

ANNONS

Svend Dahl
Svend Dahl
ANNONS