Donald Trumps försök att stjäla det amerikanska presidentvalet och behålla makten började långt innan valnatten och har eskalerat sedan dess. Trump har försökt underminera valresultatet, påverka myndighetschefer och andra politiker, och till sist hetsat en mobb att stoppa omröstningen som skulle bekräfta Joe Biden som vald president.
Scenerna från förra veckan, där Kapitolium stormades, var obehagliga och våldsamma, ledde till flera dödsfall, men tycks inte bli mycket mer än så vad gäller de demokratiska institutionerna. USA:s rättssystem, dess politiska system, dess nyhetsmedier, stod pall för det svåraste testet på länge.
Det visar på vikten av system som rättar sig efter principer istället för efter politiker, men också att attacker på friheten ofta måste försvaras på förhand. Och det är i det ljuset man bör diskutera den pandemilag som röstades igenom i riksdagen i fredags, och som började gälla i söndags (10/1).
Lagen innebär de största inskränkningarna av fri- och rättigheter som införts sedan andra världskriget. Riksdagen har med den till och med gett regeringen rätt att bryta upp privata möten i exempelvis festlokaler och bostadsrättsföreningar. Det är på många sätt en extrem befogenhet, och det hör till saken att den är rätt dunkelt motiverad. Regeringen har tidigare sagt sig ha för få befogenheter för att hantera coronapandemin, men har samtidigt inte ens använt sig av den lag som man hastade fram i april förra året. Smittskyddslagen ger redan goda möjligheter att stänga ned smittfarliga verksamheter, fast utan motsvarande demokratiska risker. Exempelvis har smittskyddslagen inte hastats fram under julhelgerna och remissbehandlats på några dagar, istället för månader.
Det finns goda skäl att ha starka verktyg för att skydda liv och hälsa, och till pandemilagens försvar kan man invända att folk inte beter sig så smittsäkert som behövs, eftersom coronasmittan fortfarande sprids. Men det är snarare en konsekvens av den svenska covid-strategin att inte helt stänga samhället, mer än avsaknad av verktyg i regeringskansliet. I mars stod företrädare för Folkhälsomyndigheten i riks-tv och sa att det var en del av poängen att folk skulle tolka föreskrifter och rekommendationer lite olika.
Man måste inte tillskriva regeringen illvilligt uppsåt för att vara kritisk till stora skiften i maktförflyttning. Stefan Löfven (S) är ingen Donald Trump. Men försvaret av våra fri- och rättigheter, och av våra demokratiska institutioner, måste börja i att föreställa sig helt andra politiker i förarsätet. Vilka verktyg och vilken praxis upprättar vi inför att det någon gång faktiskt är en Donald Trump som styr Sverige? Vilket demokratiskt grundskydd har vi, som jämfört med USA har en betydligt svagare grundlag? Det är en god övning att föreställa sig makten i händerna på sin värsta fiende, och att stärka rättsstaten och de demokratiska institutionerna därefter.
