I boken Rodham, som nyligen utkom i svensk översättning, blir Hillary Clinton president. Författaren Curtis Sittenfield föreställer sig en alternativ verklighet, där Hillary aldrig tackade ja till Bill Clintons frierier utan lämnade honom och förblev Hillary Rodham. I fiktionen går det utmärkt för kvinnor att krossa glastaket, men i verkligheten har det visat sig svårare. Inte bara i USA, utan även här i Sverige.
De politiska församlingarna i Sverige idag har i princip jämn könsfördelning, såväl på lokal nivå som i riksdagen. Men trots den jämna könsfördelningen tycks kvinnor ha svårare att nå de allra högsta och mest inflytelserika positionerna. Kommun- såväl som regionstyrelsernas ordföranden är oftast män, och Sverige har ännu inte haft någon kvinnlig statsminister.
Att kvinnor behandlas annorlunda än män i politiken har flera kvinnliga partiledare vittnat om. Ebba Busch (KD) har berättat om fler kommentarer om hennes utseende och sätt att föra sig, en upplevelse som delas av såväl Annie Lööf (C) som Gudrun Schyman (Fi). Att kvinnor bemöts annorlunda än män olika verkar gälla oavsett partitillhörighet. Överlag har dock kvinnliga partiledare för mindre partier faktiskt klarat sig väldigt bra, något som Ebba Busch såväl som Annie Lööf och Gudrun Schyman är tydliga exempel på. Större svårigheter har mött kvinnliga statsministerkandidater.
I sin bok Inifrån nämner Anna Kinberg Batra kön som en av faktorerna till att hon misslyckades som partiledare för Moderaterna. Kraven är alltid höga på en partiledare, men hon anser att kritiken var hårdare mot henne. När män som drev samma frågor ansågs seriösa och handlingskraftiga, sågs hon istället som stel och tråkig.
I riksdagen utskott syns tendenser till att vissa politikområden ses som mer manliga, där utrikes-, skatte- såväl som finansutskottet är tydligt mansdominerade. Ekonomiska frågor, som självklart är väldigt viktiga för en statsministerkandidat, domineras fortfarande av män. Kvinnorna är istället i högre grad placerade i exempelvis social-, miljö- samt kulturutskottet. Det är uppenbart viktiga frågor men mer sällan i fokus för de statsbärande partierna.
Vad allt detta beror på är inte alltid lätt att veta, men det tydliggör att vi ännu har mycket jämställdhetsarbete kvar att göra. Det är lätt att se det som ett misslyckande att ingen kvinna ännu lyckats ta sig hela vägen, men man bör påminna sig om att de som kandiderat har brutit viktig mark och visar vägen för framtiden. Även förlorande kvinnor blir ikoner, om förlorande män skrivs inga kontrafaktiska romaner.
