Mer än en fjärdedel av de europeiska väljarna - 26,8 procent - röstar idag på höger- eller vänsterpopulistiska partier. Det innebär att väljarstödet motsvarar det för Europas socialdemokratiska partier och är dubbelt så stort som de liberala partiernas. Det framgår av tankesmedjan Timbros Authoritarian Populism Index, som sammanställts av statsvetaren Andreas Johansson Heinö.
Tvärtemot uppfattningen att stora populistiska partier skulle vara ett tillfälligt irritationsmoment för de gamla partierna, understryker detta att populismen blivit en del av den politiska normaliteten.
Aktuella exempel på denna utveckling går att hämta från så skilda länder som Italien och Finland.
När invånarna i den italienska regionen Abruzzo gick till val i februari ställdes två stora populistiska partier mot varandra: det högerpopulistiska Lega och anti-etablissemangspartiet Femstjärnerörelsen. Det är samma partier som på nationell nivå styr i koalition sedan ett knappt år. Valets stora vinnare blev Lega som alltmer framstår som den dominerande kraften till höger i italiensk politik.
Ungefär samtidigt som väljarna i Abruzzo gick till vallokalerna kunde man i Hufvudstadsbladet (9/2) läsa en artikel om Sannfinländarnas väljarstöd. Precis som i fråga om Sverigedemokraterna har det länge funnits en bild av att det framförallt är de som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling som lockats till högerpopulisterna. Vad de finländska valforskarna visar är emellertid att Sannfinländarna blivit mindre av ett arbetarparti och fått ett allt starkare stöd bland privatanställda och välutbildade tjänstemän som lockas av partiets migrationspolitik.
Den som gräver i statistiken kan göra samma iakttagelse om SD. Som Demoskops opinionschef Peter Santesson konstaterat betyder välbärgade Stockholmsförorter som Solna och Täby, tack vare sitt invånarantal, mer för Sverigedemokraternas resultat i riksdagsvalet än vad skånska landsbygdskommuner som Sjöbo och Hörby gör. (Dagens Samhälle 9/10)
Denna utveckling går hand i hand med att de populistiska partiernas sakpolitiska ställningstaganden i många fall blivit allt svårare att skilja från de etablerade höger- och vänsterpartiernas. Att SD backat från kravet att Sverige ska lämna EU är ett av de senaste exemplen på detta.
I Sverige är den dominerande uppfattningen att SD ska hållas borta från politiskt inflytande. Det anmärkningsvärda med detta synsätt är att det inte bygger på någon reell kunskap om vad det skulle innebära om en regeringsbildare sökte Sverigedemokraternas stöd. Än så länge har ingen ställt frågan till Jimmie Åkesson.
Sannolikt skulle en sådan fråga leda till tämligen modesta krav som lätt skulle kunna accepteras av en borgerlig eller socialdemokratisk regeringsbildare. Det är inte en anti-liberal utveckling liknande den i Ungern eller Polen som ligger i tangentens riktning. De relevanta jämförelserna är snarare kulturellt liberala länder som Danmark och Norge, där högerpopulistiska partier länge spelat en viktig roll i politiken.
Det troliga är därför att vi förr eller senare får se en tvärvändning, motsvarande den i flyktingpolitiken hösten 2015, även i fråga om synen på Sverigedemokraterna.
