Punkt fyra i Januariavtalet rör en ny skattereform som bland annat ska sänka skatten på arbete och företagande. Det var trettio år sedan riksdagen senast sjösatte en bred skattereform som syftade till samma sak, att sänka marginalskatterna och premiera jobb och utbildning.
Det är inte konstigt att det var så länge sedan man kom överens om en ny skattepolitik. Det är nämligen väldigt krångligt. Sedan 1990 års reform har skatterna förändrats. Politikerna har duttsänkt olika momssatser, infört nya skatter, infört olika avdrag och förvandlat det svenska skattesystemet till ett svårkontrollerat monster. Det har gjorts 600 skatteändringar som bland annat gjort skattebaserna smalare och skattesatserna högre.
Men bara för att det är krångligt att göra något ska man inte låta bli. De jobbigaste politiska reformerna är oftast de som behövs allra mest. Det är viktigt för Sveriges löntagare och ekonomi att Januaripartierna ror löftet i hamn.
Det största problemet med skattesystemet är att det är för höga skatter på arbete. Januaripartierna har kruxat till det lite för sig själva, eftersom skrivelsen om skattereformen formulerar ambitionen att dämpa marginalskatteeffekterna, sänka skatten på arbete och samtidigt jämna ut ekonomiska skillnader samt finansiera välfärden.
Men det är dags att sluta hålla hårt i obegripliga avdrag och gamla käpphästar och arbeta fram ett skattesystem där obalansen mellan skatten på inkomst, den progressiva skatten, och kapitalskatterna, den lägre proportionella skatten, minskar. På det sättet sänker man skatten på arbete, skattesystemet blir mer enhetligt, mer rättvist och kan finansiera välfärden.
I många år har fackliga centralorganisationer, till exempel TCO och SACO, ungdomsförbund och opinionsbildare tjatat om behovet av samma typ av skattereform som gjordes 1990 – ett skattesystem som är överskådligt, finansierar välfärden och samtidigt inte slår för hårt mot samhällsekonomin. Partierna måste lyssna och skärpa till sig. Sverige är i behov av en ny blocköverskridande skattereform.
