Sverige gör inte tillräckligt för personer som fått avslag på sin asylansökan. Det tycker Migrationsverkets expert på återvändande Terje Torvik (SR, 7/8).
Han har jämfört antalet aktiviteter som erbjuds till personer som beviljats uppehållstillstånd med antalet som finns för de som har fått avslag på sin ansökan. För den förra gruppen uppgår antalet projekt till hundratals, medan den senare får nöja sig med fem. Personer som tvingas återvända till sina hemländer uppges vara oförberedda på övergången.
Med tanke på Torviks roll är siffrorna sannolikt korrekta. Men jämförelsen är ändå inte särskilt hjälpsam. Det är inte konstigt att skattepengar liksom stödinsatser i första hand fokuserar på de människor som befinner sig i landet.
Sverige lägger stora resurser på att hantera dagens invandringsnivåer. Inräknat hur politiker valt att hantera efterdyningarna av de stora vågorna från 2015, exempelvis genom gymnasielagen, går det inte att hävda att ansträngningarna är otillräckliga.
Ett humant samhälle bedöms ofta efter hur det behandlar de svagaste. Däremot är det fel att bedöma humanitet utifrån ett kriterium som bygger på vad som inte görs för människor som inte kommer att bo där. I så fall skulle de flesta falla kort i fråga om tillräcklighet.
Varken länder eller enstaka personer klarar av att göra allt. De som är ärliga kring sina begränsningar har också större möjlighet att förstå vad de faktiskt kan och bör göra, än de som lever i villfarelsen att allt som går att föreställa sig är något som ska ske. Givetvis kan vi erbjuda stöd till personer som återvänder, men frågan är om det är motiverat även om det skulle vara möjligt.
Men det finns ett större problem. Torviks tanke på bättre stöd för återvändare tycks fokusera på människors väl och ve, men mäter den i första hand i antalet projekt. Det är inte rimligt.
Sverige är ett programrikt men systemfattigt land. Som Torvik själv räknat fram har vi sett otaliga satsningar och åtgärdsprogram för att förbättra integrationen. Men integrationen är till stor del misslyckad. Många separata projekt har inte byggt någon gemenskap. Det finns inget socialt system att integreras genom.
I stället för att lägga ytterligare resurser på nya samordningar och utbildningar för de som inte ska bo här, bör vi satsa mer på att integrera de som faktiskt bor i Sverige.
