Regelbundna businessklass-resor. Medlemskap i exklusiva golfklubbar. En månadslön på 245 000 kronor och en julbonus på 400 000. Allt betalat med svenska biståndspengar. Efter skandalen i utvecklingsfonden African Enterprise Challenge Fund, AECF, stoppar svenska biståndsmyndigheten Sida utbetalningarna till organisationen (Aftonbladet 2/9).
Det är varken den första eller den sista gången biståndsmedel hamnar på avvägar. Korruptionsskandaler, förskingring eller projekt där man helt enkelt inte vet vad pengarna gått till avslöjas vart och vartannat år. I veckan kom även rapporter om korruption inom FN-organet UNRWA, som Sverige är en av de största bidragsgivarna till.
Är det Sidas fel? Är styrningen för dålig? När det i våras uppdagades att svenska biståndsmedel finansierat lyxliv för en Schweiz-baserad organisations vd fick Sida hård kritik av korruptionsexperter (SvD 9/3). Och visst är det möjligt att rutinerna brustit, att någon gjort fel, att ledarskapet varit dåligt.
Men mer troligt är att de aktuella skandalerna, liksom de flesta andra de senaste decennierna, helt enkelt är den oundvikliga produkten av en biståndspolitik som hellre sätter mål om hur mycket pengar som ska slussas iväg, än om hur medlen ska göra största möjliga nytta.
2019 är Sidas budget som ett resultat av enprocentsmålet på över 42 miljarder kronor – nästan lika mycket som kostnaden för hela det svenska rättsväsendet. Samtidigt arbetar knappt 700 personer på Sida. Att en sådan relativt liten myndighet skulle kunna granska och utvärdera sådana volymer är redan från början en omöjlig uppgift. Även när man räknar med Riksrevisionen och Expertgruppen för biståndsanalys finns det inte på kartan att allt som får stöd kontrolleras tillräckligt.
Det betyder inte att svenskt bistånd inte gör nytta, eller att korruptionen är mycket utbredd. Det betyder bara att vi inte vet särskilt mycket om vad som händer med den stora pengapåsen när den pytsas ut i världen.
Allt detta är förstås orimligt, och det vet svenska biståndspolitiker. Men att ta ett stort grepp om biståndspolitiken är svårt, att avskaffa enprocentsmålet skulle se ogint ut och att göra styrningen mer riktad och fokuserad på ett fåtal mottagarländer och projekt skulle kunna leda till politisering av fattigdomsbekämpning såväl som stora kursändringar vid maktskiften.
Ändå är det vad som skulle behöva göras. Istället låter man det bero, hoppas att pengarna gör nytta, och inväntar nästa biståndsskandal.
