Enligt en ny rapport från EU:s narkotikabyrå EMCDDA, har Sverige högst narkotikadödlighet i hela Europa. Här har vi 81 dödsfall per miljon invånare, vilket är fyra gånger högre än genomsnittet i EU.
Sverige har i flera år legat nära toppen vad gäller narkotikarelaterade dödsfall, och anledningen till att man nu seglar upp till förstaplatsen efter att Estland lyckats få ner sina dödssiffror något. Faktum är faktiskt att små minskningar har kunnat ses såväl 2018 som 2019 även i Sverige – långt ifrån en tillräcklig minskning, men som ändå pekar på att vissa åtgärder kan ha haft effekt.
Tidigare i år lade Folkhälsomyndigheten på uppdrag av regeringen fram flera åtgärdsförslag för att minska narkotikans skadeverkningar. Flera regioner har redan framgångsrikt infört sprututbyte – en åtgärd som både kan minska spridningen av hepatit-C och fungera som en första kontakt med missbruksvården – vilket borde spridas till fler delar av landet. Att utreda injektionsrum, där droger kan injiceras under uppsyn av kunnig sjukvårdspersonal, borde också göras. Nära kontakt med missbrukarna gör även att personalen ofta tidigt kan observera nya trender i droganvändandet – oumbärlig kunskap för att snabbt kunna erbjuda anpassad hjälp.
Behovet av mer kunskap och forskning på området är stort. Det finns väldigt få tillförlitliga siffror kring narkotikabruket i Sverige – vi har faktiskt ingen aning om hur utbrett missbruket är, eller hur många svenskar som brukar narkotika regelbundet. De flesta undersökningarna handlar om cannabis eftersom det är den mest brukade substansen, detta trots att den inte tillhör de mest farliga. Opioider förekommer i 95 procent av dödsfallen, så att kartlägga hur de brukas vore klart mer användbart.
Dessutom så har få utvärderingar gjorts av Sveriges nuvarande narkotikalagstiftning, och därför föreslår Folkhälsomyndigheten även det. Den hittills enda utvärderingen av lagstiftningen sedan kriminaliseringen av eget bruk 1988 skedde 2000, då Brå konstaterade att polisens ökade resurser gick till insatser mot eget bruk snarare än t ex försäljningen, och att ringa narkotikabrott prioriterades högre än grova. Några entydiga tecken på att lagen verkat avskräckande syntes inte. Eventuella negativa verkningar, som minskad benägenhet att söka vård, har aldrig utretts.
När riksdagens socialutskott i vintras i bred enighet röstade för en oberoende utvärdering av narkotikapolitiken uttryckte sig socialminister Lena Hallengren (S) positivt. Men i nästa andetag vägrade hon att låta utredningen ens titta på frågan om avkriminalisering av eget bruk (SvD 14/2). Det är en tydlig illustration av den ideologi som ersatt kunskap och beprövad erfarenhet på området, och som ytterst orsakat Sveriges höga tal för narkotikarelaterade dödsfall. Det är dags för en evidensbaserad narkotikapolitik.
