Reglerna för försörjningskrav för flyktingar skärptes tillfälligt 2016. Sedan dess har över 30 000 personer som sökt uppehållstillstånd med anknytning till en person fått avslag, enligt Sveriges Radio (24/11).
Ur ett mänskligt perspektiv är det lätt att förstå frustrationen över den förändrade lagstiftningen, liksom längtan hos den som invandrat och vill ta hit sin familj men inte har ekonomiska medel att göra det.
Samtidigt var de ändrade reglerna nödvändiga ur ett samhällsperspektiv. Att ha försörjningskrav för icke-medborgares familjer är egentligen inget märkligt. Det har de allra flesta länder.
Sverige stod länge ut som det land där tillräcklig lagstiftning saknades. Samtidigt har vi haft en hög invandring och en jämförelsevis omfattande välfärdsstat med långtgående rättigheter för alla som bor i landet, vilket medfört snabbt stigande kostnader.
2010 infördes därför tydligare regler för försörjningskrav för anknytningspersoner till anhöriginvandrare. Tanken var att försörjningskravet skulle stärka drivkrafterna för arbete och integration och minska risken för att hela familjer hamnar i ohållbara situationer präglade av trångboddhet och utanförskap.
Anknytningspersonen ska, för att få ta hit sin partner eller familj, ha inkomster som motsvarar det så kallade förbehållsbelopp som Kronofogden tillämpar vid utmätning av lön. Det handlar med andra ord inte om några orimliga nivåer. Personen ska också ha en lämplig bostad. Det kan vara en andrahandsbostad, men kontraktet måste vara godkänt av hyresvärden.
Reglerna infördes ursprungligen dock med så långtgående undantag att endast en mycket liten andel av dem vars anhöriga fick uppehållstillstånd faktiskt blev försörjningsskyldiga.
Därav 2016 års skärpning, som även var en anpassning till övriga EU-länder. Fortfarande finns tydliga undantag. Försörjningskravet gäller till exempel inte barn och inte flyktingar. Det är självklart och viktigt. Familjer som splittrats av krig och förföljelse och som gått igenom svåra trauman ska inte hållas åtskilda.
Ibland kan man ändå, som när man lyssnar på SR:s reportage, få intrycket av att försörjningskraven är orimliga och slår hårt mot främst familjer. Så är det alltså inte.
En överhängande del av de anhöriginvandrare som kom hit innan reglerna ändrades 2016 var nyetablerade relationer. Människor hämtade hit en ny partner från ett annat land som skattebetalarna sedan blev försörjningsskyldiga för. 2012 bestod enligt Migrationsverket 62 procent av anhöriginvandringen av så kallade nyetablerade anknytningar. Framförallt från Somalia och Thailand.
Politik är att ständigt göra prioriteringar och den svenska regeringens ansvar är först och främst att se till att resurserna räcker för de människor som lever här. Vill en person – vare sig hen är född i Sverige eller kommit till Sverige som vuxen utan asylskäl – ta hit anhöriga, är det inte från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan pengarna för deras försörjning ska komma, utan från anknytningspersonens lönekonto. Den som utgår från det kan se en rimlighet i de tiotusentals avslagen.
