Antisemitiska talare, blundande för hedersförtryck och tveksamma fastighetsköp. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd har genom åren varit föremål för skarp kritik. Dessutom disponerar föreningen bara i år över 27 miljoner kronor i skattefinansierade anslag.
Statsvetaren Erik Amnå har på uppdrag av Folkbildningsrådet – som fördelar statens så kallade folkbildningsbidrag – tittat närmare på organisationen. Han ser glädjetecken: Människor i utanförskap får kompetensutvecklas under sociala former. Samtidigt lyfter han tre problem. Det handlar om kopplingen till muslimska brödraskapet, tabu kring antisemitism respektive homofobi, samt det faktum att organisationen i stora drag bygger på ett “begränsande, mansdominerat nätverk” (DN Debatt 5/9).
Frågan om skattefinansierad, politisk och religiös extremism är inte ny. Häromåret uppmärksammade opinionsbildaren Sofie Löwenmark att föreningen Sveriges Förenade Muslimers verksamhet bjöd på tydliga inslag av våldsbejakande extremism (Smedjan 15/3-17). För att bara nämna ett av flera andra exempel.
När det gäller Ibn Rushid ser Amnå inget principiellt problem med storskaliga, skattefinansierade organisationssatsningar. Han vill se stor hushållningsfrihet för “folkbildande” verksamhet. Detta sätter fingret på en ofrånkomlig civilsamhällesparadox.
Det sticker med rätta i ögonen när statliga medel går till projekt med mer eller mindre ljusskygg agenda. Frågan om statliga verksamhetsbidrag är dock betydligt större än så. Hur fri är egentligen en verksamhet som har det offentliga som andningsgarant?
Allt mellan ren hobbyutövning och politisk verksamhet ingår i bidragspaletten när dialog och deltagande ska främjas. Organisationerna gör samtidigt anspråk på att företräda det fria engagemanget, bortom myndighetsstyrning. Skevheten i att myndighetsinstanser som Folkbildningsrådet och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor samtidigt godkänner slantarna borde vara uppenbar. På flera håll ses det dystert nog som en självklarhet att det offentliga ska stå för fiolerna när människor vill ägna sig åt saker tillsammans.
På samma sätt är det problematiskt att våra partier, i takt med sjunkande medlemssiffror, i mångt och mycket i dag lever på offentliga bidrag.
En del av samhället där personer engagerar sig tillsammans – utan inblandning av staten. Så brukar civilsamhället definieras. I vår tid är det uppenbart att den ordningen inte gäller.
