“Det handlar om en historisk budget.” Så långt får man ge finansminister Magdalena Andersson (S) rätt. Coronapandemin har varit och är omvälvande, inte minst för ekonomin, men för januaripartiernas del har krisen som följt i pandemins spår åtminstone tillfälligt löst en av samarbetets svåra knutar: knappa resurser. När S, MP, C och L förra året lade fram den första gemensamma budgeten var reformutrymmet runt 20 miljarder, långt ifrån att tillgodose de samtidiga satsningar på allt från kommunbidrag till skattesänkningar som de inblandade partierna kräver. Införandet av familjeveckan, Socialdemokraternas största vallöfte inför valet 2018, fick skjutas på framtiden, och frågetecken fanns kring ett flertal av januariöverenskommelsens punkter.
När lågkonjunkturen plötsligt kommer kan budgeten expandera, och januaripartierna har inte missat chansen. Budgeten för 2021 innehåller över 100 miljarder i extra satsningar, vilket betyder att alla partier får sitt utan att det leder till uppskjutna reformer eller neddragna ambitioner. Så kan Socialdemokraterna få stoltsera med att förlänga den höjda a-kassan i två år och ge kommunerna och regionerna nästan 20 miljarder i ökat stöd, samtidigt som Centerpartiet och Liberalerna har drivit igenom sänkt skatt på såväl arbete som på företagande för runt 30 miljarder. Miljöpartiet kan peka på klimatsatsningar på 10 miljarder.
Precis som januariöverenskommelsen i stort innehåller budgeten både bra och dåliga saker. Liberalernas krav på sänkt bolagsskatt är exempelvis klok politik som uppmärksammats alltför lite. Ytterligare en solcellssubvention är en märklighet i ett kraftsystem som redan görs instabilt av för mycket väderberoende produktion. Men som alltid när det gäller “JÖK:en” är det inte enskilda poster som sticker ut, utan spretigheten i helhetsintrycket.
Om det redan förra året var lätt att uppfatta att januaripartierna inte förenas av en gemensam vision för Sverige blir det i årets höstbudget glasklart. Ingen röd tråd håller ihop luntan i syfte att åstadkomma en viss politisk inriktning. Istället används utgiftsområdena som partiernas troféer. Ju fler man kan samla, desto mer att visa upp för väljarna. Låt gå om en reform man slagits för motverkas av ett annat partis förhandlingsseger. Förra året höjde och sänkte regeringen bensinskatten på samma gång. I årets budget motverkas de stärkta incitamenten att arbeta – genom lägre inkomstskatter – av höjningen av a-kassan.
Visst har januaripartierna i någon mening hittat ett gemensamt projekt i att stimulera och “återstarta” ekonomin genom en extra stor budget. Men man saknar fortfarande en gemensam grund att stå på. Det finns ingen samsyn i hur det ska göras, och därför blir det plusmeny och extra allt. Resultatet är troféer att visa upp för väljarna, till viss del en stimulerad ekonomi, men också underskott som kommer att ställa till problem. Om inte för den här regeringen, så för nästa.
