Sju miljoner människor ska få sänkt skatt. Och de med lägst inkomster ska få en särskild satsning. Det föreslog Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) i torsdags (10/9).
Det är i grunden en vettig användning av totalt 17 miljarder kronor. Att fem miljarder går till lägre skatt på låga arbetsinkomster är också bra. Fler människor bör få behålla mer av förtjänsten av sitt slit än i dag. Redan 2011 pekade Långtidsutredningen nämligen ut att det finns ”stora marginaleffekter för biståndstagare som vill öka sitt arbetsutbud” då biståndet minskar med samma belopp som den som börjar jobba tjänar.
2018 släpptes en rapport som visade att för nyanlända med etableringsersättning ligger den så kallade ersättningsgraden – hur mycket av en löneinkomst de kan få i bidrag – i snitt på 70 procent. För familjer med barn var den i snitt 80 procent, och i vissa fall nära 100 procent. Som jämförelse ligger a-kassan mellan 82 och 93 procent.
Många familjer går alltså på a-kassa utan att ha jobbat, och de får inte en krona mer för att jobba. Vem är beredd att ta ett jobb då? Lägre skatt på låga inkomster kan överbrygga det gapet. Men det behövs mer. Det erkänner även L och C, om än implicit.
Några timmar före skattesänkningarna presenterades smög L ut en fördubbling av den så kallade jobbstimulansen. Det är en undanskymd men viktig del i arbetslinjen, som ersätter personer för delar av den minskning i bistånd de får när de tar ett jobb. I sig är satsningen liten, men förtjänsten ligger i att göra skattesänkningarna mer potenta.
Kritiken mot skattesänkningarna lät inte vänta på sig. M och KD menade att de urholkar arbetslinjen och att pengarna gör mer nytta i kommunerna. Sant på kort sikt, men kommunala pengaregn är inte att ta långsiktigt politiskt ansvar för arbetsmarknaden. Dagens industris ledarsida (11/9) kallade alltsammans för ett ”hafsverk” och ”en efterhandsbonus som betalas ut” som en socialdemokratisk ”väljarmuta” några månader före valet. Det är rätt men fel.
För 2021 kommer pengarna visserligen i efterhand. Men från 2022 löper allt som vanligt. Väljarna kommer, tvärtemot vad Di:s ledarsida menar, långt före valet se ett direkt avtryck i lönekuvertet av den liberala politiken. Den sortens klassiska allianspolitik borde fler kunna omfamna, snarare än att fokusera på att avsändarna stödjer Stefan Löfven.
Kritik är nyttigt. Men denna gång blir det konstigt. Två liberala partier levererar förslag med tydlig fokus på lägre skatter och den arbetslinje som M och KD så ofta åberopar. Det gör nytta i folks plånböcker och på arbetsmarknaden. Varför duger inte det?
