En brosch från Yad Vashem, förintelsemuséet i Jerusalem, har fastnat i minnet. Den är gjord i silver, skickligt utformad och föreställer en brödkupong. Mannen som tillverkat den, Chaim Klieger, bodde i Lodz-ghettot i Polen och gav den till sin yngre syster Sara. En kort tid därefter blir hon mördad i Auschwitz.
I år är det 75 år sedan Auschwitz befriades av sovjetiska soldater. Den 27 januari betecknas som förintelsens minnesdag. Det är den tid på året då vi upprepar siffrorna och datumen, pratar om vikten av att komma ihåg och att det aldrig ska hända igen. Fast ganska ofta med en slags distans och pliktskyldighet. Vi är rätt bra på att minnas, och samtidigt dåliga på att förstå.
Författaren Karl-Ove Knausgård har skrivit om hur döden å ena sidan svämmar över i vår kultur. Vi ser hela tiden död på tv-nyheterna, vi läser ständigt om den i tidningarna och på nätet. Men denna sortens död, eller snarare föreställningen om den bekommer oss inte, eftersom det är vad Knausgård kallar död utan kropp. Den är abstrakt och alltid minst en armslängd bort. Lätt att byta kanal från.
Den som å andra sidan blir vittne till ett plötsligt dödsfall, en bilolycka eller ett mord, säger alltid samma sak: det kändes overkligt. Det som han eller hon egentligen menar är det motsatta, att det kändes verkligt.
Enligt Knausgårds sätt att se på det är den verkliga döden så bortträngd att den upplevs som overklig när den drabbar oss. Man skulle kunna lägga till att den overkliga döden tycks så overklig att vi till och med kan använda förintelsen lättvindigt och som ett slags dagspolitiskt tillhygge.
Det är därför broschen från Lodz är så viktig. Det är bara en liten detalj, att en ransoneringskupong kan anses så vacker att den är värd att avbilda i ett smycke. Men det är sådant som hjälper oss att klä historiens kala stam med blommor och löv. Chaim och Sara Klieger blir verkliga, liksom levnadsvillkoren i Lodz-ghettot och deportationen till Auschwitz.
När vi minns förintelsen räcker det inte att memorera datumen, siffrorna och namnen på dödslägren. Om vi verkligen ska försöka förstå måste vi minnas de små delarna, egenheterna och ibland bagatellerna som gör offren till människor. Den enskilda människan, den döden som går från att vara overklig och abstrakt till att bli konkret och kroppslig, är trädet som gör att vi kan ana skogen. Utan dem blir förintelsen bara en besvärjelse, ord som upprepas men som tappat sin mening. Den historiska läxan går förlorad.
Det är förstås möjligt att byta kanal eller bläddra vidare även när man ställs inför sådana berättelser. Men den som går in i Yad Vashem med öppna spjäll, som verkligen lyssnar på ekot från betongväggarna, ska inte bli sig lik. Att försöka förstå är att bli skakad i grunden, och det är allas skyldighet att försöka.
