Hur kan Sveriges migrationspolitik bli långsiktigt hållbar? Ur ett liberalt perspektiv borde egenansvar, liksom i andra sammanhang, vara en naturlig utgångspunkt.
I veckan sjösatte riksdagens partier den migrationspolitiska utredningen. Även om utgången ännu står skriven i stjärnorna är ambitionen god. Tiden för migrationspolitiskt lappande och lagande, med gymnasielagen som det tydligaste exemplet, måste vara förbi. Det är talande att den gällande svenska migrationslagstiftningen just nu går under namnet “den tillfälliga lagen”.
Signaler som gör att vi uppfattas som generösare än flera andra europeiska länder är mot bakgrund av de redan existerande integrationsproblemen långsiktigt ohållbara.
Ur ett sådant perspektiv är frågan om anhöriginvandring och försörjningskrav central.
Tillbakablickar till en annan politisk tid blir lätt orättvisa. Ändå går det inte komma från att vårt system fram till 2010 måste betraktas som slående kravlöst. Som enda EU-land saknade Sverige försörjningskrav för anhöriginvandring helt. I det ljuset kunde alliansregeringens införande av bostads- och inkomstkrav 2010 – för en rätt begränsad grupp – uppfattas som inrikespolitiskt kontroversiellt. Samtidigt var undantagen så pass många att de ironiskt nog kom att utgöra huvudregeln.
Att Stefan Löfvens (S) regering i samband med flyktingkrisen hösten 2015 gjorde ett tydligt omtag var nödvändigt. Man förhöll sig till bindande konventioner samtidigt som försörjningskrav för anhöriginvandring blev utgångspunkten. I och med januariöverenskommelsen i vintras luckrades den linjen upp. En ny grupp, alternativt skyddsbehövande, fick plötsligt samma möjligheter till anhöriginvandring som personer med flyktingstatus. Hur välvilligt det än kan låta i teorin framstår den nya kursen mest som en ogenomtänkt kohandelsprodukt.
Försörjningskrav ställs trots allt inte av stelbenta byråkratiskäl. Ett fungerande mottagandesystem måste stå rustat att vara gångbart ur ett längre tidsperspektiv.
Politiken bör inom ramen för kommittén ta ett helhetsgrepp om försörjningskravet. Det är bra att Moderaterna lyft frågan om större vikt vid inkomstprincipen. I dag räknas till exempel arbetslöshetsersättning och subventionerade anställningar in. Ekonomin kontrolleras inte heller bakåt i tiden. På samma sätt borde Kristdemokraternas aktuella inspel om vilka som faktiskt ska omfattas av försörjningskrav inspirera.
Rätten att söka asyl och få sin ansökan prövad är fundamental. För de allra flesta är det en självklarhet att vi efter förmåga ska ta emot människor på flykt. Rätten att i efterhand få närståendes tillvaro bekostad av det offentliga kan däremot inte rimligen ses som lika självklar.
Frågan om försörjningskrav ställer den ideologiska principen om individuellt ansvar och välfärdsstatens begränsning på sin spets. Inom liberalismen är det egna ansvarstagandet en grundläggande ryggmärgsreflex i de flesta målkonflikter som uppstår. Förhoppningsvis tar Centerpartiet och Liberalerna, som hittills intagit svårförenliga hållningar i frågan, med sig detta in i migrationssamtalen.
