Få ledande politiker har varit uträknade lika många gånger som Danmarks förre statsminister Lars Løkke Rasmussen. Ändå har han alltid kommit tillbaka – drygt tio år som partiledare och nästan sju som statsminister talar sitt tydliga språk. Han har överlevt återkommande kvittoskandaler, avslöjanden om extravaganta resvanor, partiinterna maktkamper och en mandatperiod där hotet om regeringskris var ständigt närvarande.
Men till slut visade sig även Løkke ha ett begränsat antal politiska liv. Efter en månad av internt uppror tvingades han i helgen lämna posten som partiledare för Venstre, Danmarks stora borgerliga parti. I själva verket var det samma egenskap som så många gånger tidigare tjänat Løkke väl som till slut blev hans fall: förmågan att hitta oväntade vägar ut ur till synes omöjliga politiska situationer.
Venstre, som hämtar sitt namn från tiden för den danska demokratins genombrott då man var de liberalt sinnade lantmännens parti, är ett brett folkrörelseparti. De senaste tjugo åren har partiet spelat den dominerande rollen på den borgerliga sidan i dansk politik, men inför folketingsvalet i juni talade många om partiet som idélöst och sönderregerat. Samtidigt hade Socialdemokraterna genom att strama åt sin invandringspolitik berövat de borgerliga frågan som i tjugo års tid utgjort grunden för blå valsegrar.
Sådant var läget när Løkke med två veckor kvar till valdagen förklarade att Venstre borde eftersträva regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Det var ett smart sätt att vinna mittenväljare och bidrog till att Venstre tvärtemot vad de flesta förväntat sig gick fram trots att vänsterblocket vann valet och regeringsmakten.
Men framgången kom till ett högt pris. Det borgerliga regeringsalternativet upphörde i ett slag att existera samtidigt som stora delar av partiet ställde sig frågande kring hur Socialdemokraterna över en natt kunnat gå från att vara Venstres historiska huvudmotståndare till att bli en möjlig koalitionspartner. När Løkke i början av augusti, trots intern kritik, höll fast vid tanken på S-samarbete tröttnade partilandet.
I själva verket var Løkkes agerande under valrörelsen talande för hans partiledarskap, som präglats av ständiga, taktiskt motiverade, positionsförflyttningar. (Ur ett svenskt perspektiv är det lätt att se likheter med Liberalernas förre partiledare Jan Björklund.) Som den politiska kommentatorn Erik Holstein på Altinget (31/8) konstaterade häromdagen är det med undantag för engagemanget i sjukvårdspolitiken svårt att urskilja vad som varit Løkkes politiska projekt. Det är något som i längden fått allt fler att börjat ställa sig frågan vad Venstre egentligen står för.
Uppgiften för den nya partiledning som väljs senare i september – allt talar för den tidigare miljöministern Jakob Ellemann-Jensen som ny partiledare – blir att återupprätta trovärdigheten för det borgerliga regeringsalternativet. När Ellemann-Jensen meddelade sin kandidatur gjorde han det också tydligt att vägen till statsministeriet går via de borgerliga partierna. Men nystarten handlar även om att definiera den danska borgerlighetens politiska projekt i en tid där den strama invandringspolitiken inte längre är en blockskiljande fråga och klimatpolitiken blir allt viktigare för stora väljargrupper.
