Gunilla Håkansson, chefredaktör
Gunilla Håkansson, chefredaktör

Vi barn på Kampenhof – ett eko från 1972

Gunilla Håkansson: Affären runt drogerna är stenhård och omsätter enorma pengar.

ANNONS

Jag såg filmen Vi barn från Bahnhof Zoo (1981) som ung tonåring och blev skakad av de vedervärdiga och äckliga scenerna, inte minst den outhärdliga avgiftningen. Fast i ärlighetens namn förstod jag aldrig varför ett barn som Christine F, 13 år, valde att testa droger. Och att ett liknande scenario som detta från 70-talets Berlin skulle kunna utspelas i en liten stad i Bohuslän fyra årtionden senare hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Men så är fallet. Det visar med dyster tydlighet Amanda Karlssons skakande reportage om Josefin som började knarka i Uddevalla när hon var 14 och drev runt Kampenhof. Hennes berättelse påminner mycket om den självbiografiska boken Gänget i tunnelbanan/Christiane F som utkom 1972 och senare alltså filmatiserades.

ANNONS

När jag läser reportaget om Josefin tror jag mig äntligen förstå drivkraften för att testa knark lite bättre; att inte ha några riktigt stabila vänner, att utmana vuxenvärlden att göra det förbjudna, nyfikenhet, ångest som plötsligt försvinner under ruset och grupptryck.

På bara några månader gick både Christiane F och Josefin ner sig totalt. Drogerna som var så superlätta att få tag i Berlin då, verkar vara lika lättillgängliga och ofta gratis i Uddevalla nu. Gratis till en början i alla fall. För affären runt drogerna är stenhård och omsätter enorma pengar. I SVT:s Veckans brott intervjuades Gunnar Appelgren, kommissarie och expert på gängkriminalitet. Han konstaterade att både gärningsmän och offer nästan alltid är påverkade av droger när det gäller sprängningar och skjutningar och hans analys var att det handlar om ångestdämpning. De drogkriminella lever farligt och vet att de när som helst kan mördas.

Det blir en ond spiral – tristess och ensamkänslor dövas med droger, den unga dras snabbt in i allt tyngre missbruk, många blir kriminella för att finansiera sitt beroende, lever i skräck för andra kriminella som känslolöst rånar, spränger, skjuter…

Vad hände? Hur kunde busstationen Kampenhof i lilla Uddevalla bli knarkkarusell på ett sätt som påminner om 70-talets Bahnhof Zoo i mångmiljonstaden Berlin? Det är en utveckling som är så sorglig och skrämmande att det blodet isar.

ANNONS

Samtidigt visar undersökningar att de unga i norra Bohuslän, framför allt i Tanum, istället intresserar sig mindre för droger, på tre år har användandet halverats i kommunen. En tillfällig trend? Eller gör man något väldigt rätt i norr?

ANNONS