Det finns goda argument för en sammanslagning av Centerpartiet och Liberalerna. Den tid då många centerpartister såg “liberalism” ett skällsord, vilket var en viktig orsak till att 1970-talets planer på en sammanslagning gick om intet, är definitivt förbi.
I takt med att de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna blivit mindre finns det, som den tidigare FP-ledaren Bengt Westerberg konstaterade på ett seminarium hos tidskriften Liberal Debatt i våras, all anledning att återigen diskutera ett samgående.
Man kan också, som Dagens Nyheters ledarsida (15/6), argumentera för att C och L genom att “kroka arm” skulle kunna skaffa sig en starkare position för att påverka politikens inriktning.
Riksdagens två liberala partier kan jämföras med de tre liberala partierna, med distinkt olika profil, som finns representerade i det danska folketinget. Venstre är det stora borgerliga partiet med rötter på landsbygden. Radikale Venstre är ett socialliberalt parti som inför valen vanligtvis förordar en socialdemokratisk statsminister och som framförallt har stöd i storstäderna samt Liberal Alliance som är ett marknadsliberalt parti med fokus på skattesänkningar.
Tvärtemot att söka denna typ av differentiering har C och L blivit allt mer lika. Det är därför lätt att se ett samgående som en naturlig konsekvens av denna utveckling. Förhoppningarna är dessutom att ett sammanslaget liberalt parti skulle kunna locka väljare från både vänster och höger.
Den undersökning som Liberala Nyhetsbyrån låtit Demoskop göra visar emellertid att ett sådant parti skulle få ett svalt mottagande bland väljarna. Undersökningen som presenteras i senaste numret av Tidningen NU (25/6) visar att ett sammanslaget liberalt parti skulle ha potential att få stöd från 16 procent av väljarna. Endast sex procent är dock säkra på att de skulle rösta på partiet.
Det kan jämföras med att potentialen för C och L som fristående partier uppgår till 22 procent. Summan av de två partierna skulle alltså vid en partisammanslagning riskera att bli mindre än delarna.
Den viktigaste förklaringen till detta är att L har sin potential högerut bland M-väljare, medan C har potential hos dem som röstar på S och MP. För ett sammanslaget parti skulle potentialen krympa såväl högerut som vänsterut.
De som argumenterar för att det finns en stor grupp väljare som skulle lockas av ett liberalt parti i politikens mitt tycks med andra ord ha underskattat blockgränsens betydelse. Vågmästarens position må vara attraktiv för den politiker som vill nå parlamentariskt inflytande, men de flesta väljare vill veta vilken typ av regering de röstar på.
Det är begripligt att L-aktiva lockas av C:s på senare år betydligt mer framgångsrika liberala projekt. Men att imitera C eller rentav söka ett samgående lär inte lösa Liberalernas opinionskris. Tvärtom behöver Liberalerna vårda den egna profilen. Den väljarpotential som fortfarande finns högerut, och som historiskt sett alltid burit upp partiet, borde vara en bra början.
