Pia och Ingalill Sundhage. Foto: Stefan Bennhage, Lasse Edwartz
Pia och Ingalill Sundhage. Foto: Stefan Bennhage, Lasse Edwartz

Lycka till i EM, fotbollslandslaget!

Ingalill Sundhage: Så körde jag syster Pia ut i världen.

ANNONS
|

Den i särklass vanligaste frågan jag fått som chefredaktör är mitt släktskap med Pia Sundhage. Att hon är min lillasyster vet flera av er, att jag som 6-åring aldrig väntat på något så otåligt som då, vet ni nu.

Hon var ett energiknippe och retsticka av sällan skådat slag. När mamma ville sova på förmiddagen – hon kom hem från servitrisjobbet vid halv tre – kunde Pia stå och nicka en boll mot sovrumsväggen. Åthutad och utkörd fortsatte dunkandet mot garagedörren, med risk för att fönsterrutan till källardörren gick i kras. Och det gjorde den, så ofta att pappa hade en pappmall klar på jobbet för att enkelt kunna fixa en ny ruta hos glasmästaren.

ANNONS

När Pia nyinflyttad till Ulricehamn gjorde entré i skolan på mellanstadiet hade ryktet gått före. Den gänglige figuren, som var så bra på fotboll, påstods komma från Jugoslavien, därav det konstiga namnet på en kille. När det var dags för gympatimme och Pia gick mot tjejernas omklädningsrum, skrek grabbarna i extas: Kolla va tuff han e, han går in på tjejernas!

Där inne blev mottagandet kallt och hårt. Gympaskor, handdukar, ja allt som var lösa föremål kastades mot henne. Hon stod kvar, började klä av sig och när till sist trosorna föll slutade tjejerna - och det blev dödstyst.

Dagen efter hon slutat gymnasiet lastade jag in henne med benet i gips, ett par kryckor, en gitarr och en väska i brorsans blå Opel Rekord och körde henne till ett kollektiv i Göteborg. 18 år gammal drog hon från Ulricehamn och ut i världen.

Första steget utomlands blev Lazio i Italien. En erfarenhet hon överlevde tack vare kärleken till fotbollen. Men grusplanerna och den dåliga träningen gjorde henne knappast till en bättre fotbollsspelare. Då blev nästa utlandsvända, som assisterande tränare i Philadelphia, mer utvecklande.

Och det är i tränarrollen vi haft så stor glädje av varandra. Vi har försökt översätta våra vardagar med varandra och i timmar pratat ledarskap, gjort jämförelser, dragit paralleller, diskuterat och ventilerat.

ANNONS

Jag har också skamlöst utnyttjat henne som inspiratör till de redaktioner jag ansvarat för och hon har ställt upp mot utbyte av min fiskgryta, öl och en smarrig frukost.

Men även om det är sista gången i rollen som svensk förbundskapten för damerna, är det knappast sista gången för min syster. Hennes kärlek till fotbollen är alldeles för stark för att hon ska lägga all sin kunskap på hyllan.

Lycka till tjejer - Lycka till syster!

ANNONS