Mörklagda pengar göder EU-föraktet

42 000 kronor i månaden, skattefritt. Så mycket får alla Europaparlamentariker varje månad, utöver sin ordinarie lön. Tanken är att pengarna ska gå till hyra, resor och hotell, telefonräkningar, kontorsutrustning, eller representation.

Hur pengarna faktiskt används är det dock ingen som vet. Europaparlamentets administrativa avdelning ställer inga krav på redovisning av kvitton eller utlägg. Teresa Küchler, journalist på Svenska Dagbladet, som i flera artiklar sedan 2017 granskat de så kallade “kontorspengarna”, skriver på Twitter att ersättningen allmänt betraktas som en bonuslön.

Journalistsamarbetet “The MEPs project”, som stämt parlamentet inför EU-domstolen för att få ut redovisning om pengarna, har tidigare avslöjat att många parlamentariker skickar pengarna till sina partier, trots att det är olagligt. Tyska journalister i samarbetet visade förra året hur tyska EU-politiker “hyrde” kontorsrum av sig själva, eller uppgav falska adresser till platser där de enligt egen utsago skulle ha kontor (SvD 25/9). En av dem var den konservativa gruppens kandidat till kommissionsordförande, Manfred Weber.

Om svenska parlamentariker ägnar sig åt sådant fusk är inte lätt att veta, eftersom alla utom en – Vänsterpartiets Malin Björk – vägrar berätta hur pengarna används. De flesta hänvisar till att de inte är förpliktigade att göra det enligt regelverket.

För all del. Men det är skillnad på plikt och moral. Frågan om hur våra skattepengar används är för viktig för att skyllas bort på att någon EU-byråkrat skrivit reglerna.

Man bör dessutom inse att den här sortens handlande spelar dem som vill odla EU-motstånd och politikerförakt rakt i händerna. Som den dansk-svenske journalisten Staffan Dahllöf säger till SvD: “Om de vill fortsätta att göda politikerföraktet i allmänhet, och föraktet mot EU-politiker och EU i synnerhet, så kan de fortsätta som de gör och inte redovisa kontorspengarna.” (4/7)

Häromveckan gav EU-domstolen parlamentet rätt mot journalisterna i The MEPs project. Domstolen menar att integriteten för parlamentarikerna väger tyngre.

Det är förstås ett märkligt resonemang. Politikerna är valda av folket. Hur de utför sina uppdrag och använder de resurser som står till deras förfogande bör givetvis stå under demokratisk kontroll.

Men domslutet behöver inte vara slutet för kravet på mer öppenhet. De som i högtidstalen oroar sig för populismens framväxt, för en svensk Swexit-debatt, och för det allmänt låga EU-intresset och -förtroendet, har fått en bra chans att föregå med gott exempel. Sätt igång att opinionsbilda i parlamentet för tvingande regler. Föreslå att den svenska offentlighetsprincipen ska bli huvudregel i alla EU-institutioner. Och framför allt: spara era kvitton, och redovisa dem för journalisterna och för era väljare. Bara så slutar man hälla vatten på EU-hatarnas kvarn.

Liberala Nyhetsbyrån

Joakim Broman

joakim.broman@lnb.se