På 10 år har antalet barn som får en neuropsykiatrisk diagnos ökat med över 300 procent. Samtidigt är skillnaderna stora i olika delar av landet, mellan flickor och pojkar och mellan de som är födda tidigt och de som är födda sent på året. När Socialstyrelsen för några år sedan försökte kartlägga vad skillnaderna berodde på hittade man inga tydliga svar.
Den ökande andelen ADHD-diagnoser och allt mer omfattande förskrivningen av centralstimulerande medicin har dock flera möjliga förklaringar. En är att det länge funnits ett mörkertal som med en större medvetenhet och bättre utredningsmöjligheter kunnat upptäckas. I viss utsträckning är det säkert så. Men det finns också många tecken som tyder på att det är något i allt det här som inte stämmer. Att barn fel- och överdiagnostiseras och att de långa köerna till BUP inte beror på att det är något som är fel på dagens barn, utan på att något är fel i samhället – framförallt i skolan.
För det är ifrån skolan initiativen att utreda barn för neuropsykiatriska funktionshinder oftast kommer. Det tar ofta inte lång tid från det att ett barn av någon anledning reagerar starkt på något i skolmiljön innan frågan om ADHD läggs på bordet. Att dagens skola med stora klasser, mycket stök och stress, hög ljudnivå och bristande struktur tär hårt på barn som är känsligare än andra, har en särskild begåvning eller behöver lugn och tydliga ramar, är problem man sällan verkar reflektera över. Istället läggs allt fokus och all skuld på det enskilda barnet.
Trots att skollagen är tydlig med att alla barn har rätt till hjälp på sina villkor, är det ofta först när det finns en diagnos i svart på vitt papper som det går att tvinga fram pengar till mindre grupper och ytterligare elevstöd. Att medicinera barn för att de ska fungera i röriga skolmiljöer istället för att gå till botten med det egentliga problemet är också ett sätt att förskjuta kostnader från kommun till region.
När man trissar upp antalet diagnoser för att få fram mer resurser till skolan gör man dock både barn och samhälle en björntjänst. I ett reportage av journalisten Katarina Bjärvall i senaste numret av tidskriften Filter berättas om hur allt fler unga vuxna nu kräver att få bli avdiagnostiserade. De har upptäckt att den diagnos de fått som barn gör det svårare att få körkort, att de sållas bort från mönstring och kan stoppas från vissa jobb som brandman, polis, pilot och lokförare. Många känner inte heller igen sig i de utlåtanden vuxenvärlden gjort om att de inte kan koncentrera sig.
Att allt fler faktiskt också blir avdiagnostiserade visar att något måste förändras. När en massa barn som högst troligt inte har ADHD ställs i kön för utredning, skrivs in i sjukvården, får en neuropsykiatrisk diagnos och medicineras tar det resurser från de barn och unga som verkligen lider och är i störst behov av hjälp. I dag kan det ta flera år att få kontakt med BUP. Så ska det inte vara. Vårt samhälle måste sluta att göra sjukdom och diagnoser av sådant som inte är det. Ett första steg vore att skolan tar sitt ansvar för att få bort allt för stökig lärmiljöer istället för att göra det till en fråga om barnpsykiatri.
