Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson vände sig till partisekreterarna i S och M. "Det är ni som sätter tonen för det politiska samtalet, inte Twitter. Ni har mycket mer makt än ni tror."
Fredagens (26/3) seminarium om den nya rapport om polarisering i Sverige som han och tre kollegor skrivit för SNS var på väg att avrundas.
I varsin kommentar till rapporten lyckades dock Lena Rådström Baastad (S) och Gunnar Strömmer (M) bevisa vad de fyra statsvetarna ägnat merparten av seminariet åt att bestrida: Att vi upplever mer polarisering än någonsin.
Rådström Baastad ångade på om hur Donald Trump gjorde sig beroende av en högerextrem rörelse och att ett högerkonservativt block växer fram i Sverige som måste bemötas.
Strömmer radade upp citat från S-ministrar om oppositionens demokratiska opålitlighet och beklagade att S väljer konfrontation före konsensus om stora politikområden.
Det blev pajkastning på seminariet som, med stöd av årtionden av data från många länder, skulle visa att svenska politiker och väljare har ett av världens bästa bordsskick.
För så är det faktiskt. Mellan partierna har avståndet i sakfrågor minskat, sett över en längre tid. På senare år har vissa skiftningar synts, vilket forskarna säger kan vara början av en ny period av polarisering.
Men de bifogar samtidigt två brasklappar. Dels är polariseringen känslomässig och rör kulturella frågor, inte motståndares sakpolitiska ställningstaganden. Exempelvis har Sverige, jämfört med 13 västeuropeiska länder, sedan millennieskiftet gått från över till under snittet i oenighet inom ekonomiska frågor.
Dels har nivåerna av polarisering synts förut, exempelvis vid valen 1968 och 1982 samt perioden däremellan med debatten om löntagarfonder och kärnkraftsomröstningen. Det pekar på nästa sak. Sverige har historiskt en högre grad av polarisering än grannländerna, men den har rört sig ganska lite de senaste 50 åren.
Och när man kollar på väljarnas placering i ett dussintal frågor som SOM-institutet ställt i tre decennier – exempelvis Nato, storleken på offentlig sektor, skatter och kärnkraft – skriver Oscarsson et al: "[D]et har i stort sett inte hänt någonting under de senaste trettio åren."
Givetvis finns det reella konflikter i svensk politik. En valårsbudget från V och SD ser radikalt expansiva ut jämfört med mer sansade partiers. Men att Sverige lider av en förlamande polarisering är en chimär som partier skapar för att deras sakpolitik tjänar på det.
Det bör väljarna ha i åtanke inför valet 2022. Det behövs fler som påminner partierna om ansvaret för en saklig, sansad debatt.
