Hösten 2015 var en jobbig tid för svenska myndigheter. Ett rekordstort antal asylsökande satte press på Migrationsverket, kommuner och polisen. Till slut blev situationen ohållbar. Som en konsekvens införde regeringen restriktivare migrationsregler och id-kontroller vid bland annat Öresundsbron.
Riksrevisionen, som nu släppt en rapport om de berörda myndigheternas agerande under krisen, pekar på ett antal brister i myndigheternas krishantering. Bland annat har samordningen mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Migrationsverket inte fungerat optimalt. Den goda viljan att inte riskera regelbrott försvårade möjligheten att få fram akuta bostäder i form av nybyggnad och tält. Men det allvarligaste är att myndigheterna inte klarade av att hantera situationen utan att riskera ”liv, hälsa och rättsäkerhet”.
Frågan är dock hur mycket ansvar man kan lägga på myndigheterna. Ytterst är det politiken som är ansvarig. Och det är uppenbart att få politiker förmått tänka i fler steg.
Det är orimligt att utforma migrationspolitiken på ett sådant sätt att grundläggande samhällsfunktioner inte kan upprätthållas. Systemet är felkonstruerat i grunden. I dag måste asylsökande vänta flera månader på besked om uppehållstillstånd och många som får avslag går under jorden. Ett mottagningssystem som på förhand avgjorde hur många flyktingar landet har kapacitet att ta emot varje år vore mycket bättre, både för migranterna och för samhällsinstitutionerna.
Utöver att anta en rimlig och konsekvent strategi för det initiala flyktingmottagandet måste politiker, både på kommunal och nationell nivå, tänka långsiktigt. Och detta helst utan att bolla runt ansvaret mellan varandra. Hur ska man hantera bostadsbrist, arbetslöshet och etniska konflikter som kan uppstå på skolor där personer från olika länder samlas?
Det handlar med andra ord både om att anpassa system för att kunna hantera en stor migration och att samtidigt acceptera att den samhällsmodell de allra flesta svenskar vill se ställer krav på hur migrationspolitiken utformas.
Sverige har tagit ett stort ansvar för flyktingkrisen. Men om man menar allvar med att även i framtiden ta ansvar måste långsiktiga perspektiv tas med i planen.
