Räcker pengarna hela mandatperioden?

JANUARIAVTALET, DEL 1 ► “Januariavtalet begraver vänsterpolitiken” deklarerade C-ledaren Annie Lööf i början på februari (Aftonbladet 1/2 -19). Åtminstone inom skattepolitiken var det lätt att förstå vad hon syftade på. Januariöverenskommelsen innebär en rejäl högergir på området. Höginkomsttagare ska betala betydligt mindre i marginalskatt. Generellt sänkta skatter på jobb och företagande ska växlas mot höjda miljöskatter. Såväl pensionärer som småföretagare ska få riktade skattesänkningar.

Ett knappt år senare har genomförandet påbörjats. Värnskatten avskaffas vid årsskiftet och en första skattesänkning för pensionärer genomförs.

Riktningen är till största del rätt. Frågetecknen gäller snarare hur långt pengarna räcker. Även skattesänkningar som på sikt inte kostar något eftersom de ger beteendeförändringar som ökar skatteintäkterna i motsvarande grad – avskaffandet av värnskatten är ett exempel – intecknar delar av det så kallade reformutrymmet.

Och eftersom januariöverenskommelsen innebär en rad dyra reformer även bortom skattepolitiken är det svårt att se hur kalkylen ska gå ihop. Miljöpartiets “utvecklingstid”, Socialdemokraternas familjevecka, Centerpartiets ersättningar till skogsägare och Liberalernas satsningar på lärarassistenter ska finansieras, utöver höghastighetsbanor och höjda statsbidrag till kommunerna.

Då har man inte ens börjat nysta i den omfattande skattereform som ska genomföras, och som på många sätt framstår som en önskelista snarare än en ekonomisk plan. Enligt skrivelsen i “JÖK:en” ska reformen öka sysselsättningen genom att sänka skatten på jobb och företagande, bidra till stärkt konkurrenskraft och utjämnade ekonomiska klyftor, samtidigt som marginalskatten sänks och klimatmålen nås. Färre ska betala statlig inkomstskatt, hushållens skuldsättning ska minska. Ja, och så ska både bostadsmarknadens funktionssätt förbättras, och välfärden långsiktigt tryggas.

Man blir inte avundsjuk på finansminister Magdalena Anderssons (S) sits. Den kompliceras dessutom ytterligare av att JÖK:en av de inblandade partierna snarare betraktas som en utgångspunkt än en ändhållplats för mandatperiodens satsningar. Under budgethösten krävde Liberalerna exempelvis satsningar på kriminalvården, något som överhuvudtaget inte figurerar i överenskommelsen. Samtidigt mullras det i socialdemokratiska led om att deras satsningar skjutits på framtiden. Nästa år, säger ryktet, är det deras tur. När de fyra samarbetspartierna inte har något gemensamt projekt att ta åt sig äran för blir det desto viktigare att få enskilda segrar. Om budgetprocessen i ännu högre grad än vanligt framstod som en huggsexa finns förklaringen där.

Januariöverenskommelsen innehåller visserligen en mängd reformer som inte kräver budgetutrymme, men när allt kommer omkring är det på den sista raden som striden kommer att stå. Riktningen må vara rätt, men om bensinen bara räcker halva vägen lär det till slut bli bråk om vem som ska bära väskorna.

Under julhelgerna skriver Joakim Broman, Liberala Nyhetsbyrån, en artikelserie om delarna i Januariavtalet. Detta är den första delen, som handlar om skattepolitiken.

Liberala Nyhetsbyrån

Joakim Broman

joakim.broman@lnb.se