Titus Murimi jobbpendlar mellan Köpenhamn och Malmö. På tåget på väg hem en dag väljs han ut för selektiv kontroll.
Han lägger märke till att han är vagnens enda svarta resenär. För Dagens Nyheter, i reportaget “De vittnar om rasismen som många i Sverige inte vill se” (2/8-20), berättar han om hur han tvingas klä av sig och att tulltjänstemännen genomför en “per rectumundersökning” – en av dem sticker in sitt finger i hans analöppning.
Tulltjänstemännen menar i efterhand att de inte tog på hans könsorgan eller anal. Murimi polisanmälde händelsen för våldtäkt och misshandel, men förundersökningen har lagts ner, därför att ‘ord står mot ord’.
Det stämmer dock inte riktigt, eftersom både Murimi och tjänstemännen är överens om att våld förekom.
Det framgår från en intern PM, där en av tjänstemännen skriver att ”Jag och [namn på den andre tulltjänstemannen] fick med våld hjälpa Titus att ta av sig kalsongerna”. Detta trots att tulltjänstemän inte får vidröra någons nakna kropp utan åklagarbeslut.
Murimi är inte ensam om sina upplevelser. I en rapport från Stockholms universitet “Slumpvis utvald” (december 2017), intervjuas olika människor som upplever att de har stoppats av polis därför att de tillhör en minoritetsgrupp. Sammanfattningsvis skapar det en känsla av att utan orsak behandlas som potentiell förövare.
Upplever delar av befolkningen att myndigheterna behandlar dem annorlunda eller illa är det ett samhällsproblem. Med våldsmonopolet i ryggen följer därför ett särskilt stort ansvar att ta hänsyn till detta. Till exempel bör våldsutövande från myndigheternas håll därför inte vara godtyckligt, och bör tydligt följas upp. Tyvärr fann SVT (1/6-19) att endast 13 av drygt 2 000 anmälningar om polisiära tjänstefel, har lett till fällande dom.
Murimis advokat, Eva Bazo, ger en liknande bild: “För mig är det ofattbart att åklagaren nöjer sig med en skrivelse som upprättats långt efteråt och där tulltjänstemannen förstås vet exakt vad han ska skriva. Att man inte ens vill fråga: Vad är det för slags våld ni har använt?”, säger hon till DN.
Det här kan få långtgående samhälleliga konsekvenser. En amerikansk studie visar att polisskjutningar leder till att afroamerikanska och latinamerikanska barn presterar sämre i skolan och mår sämre, en liknande effekt syns inte bland vita barn. Det rör förvisso både en annan samhällelig kontext och ett allvarligare våld, men den övergripande poängen är densamma; byggandet av humankapital stannar av bland dem som är rädda för att drabbas av övervåld från myndigheter.
Rasism innebär alltså inte bara mänskligt lidande. Det är även en samhällsekonomisk kostnad. Av båda de skälen bör vi alla kännas vid, och bekämpa den.
