Bristerna i vårt land har blivit brutalt tydliga under 2020. Det konstaterade statsminister Stefan Löfven (S) i en nyårshälsning på Aftonbladet Debatt. Löfven radar sedan upp ett antal samhällsfunktioner som inte fungerar tillfredsställande. Trots att Sverige i varje internationell jämförelse återfinns bland de länder som har högst skattetryck och alltså borde ha råd, och trots att vi har byggt upp enorma administrationsapparater och regelverk misslyckas vårt land alltså med att garantera medborgarna många av de allra mest grundläggande rättigheterna.
Sådant som rätten att vara trygg i sin vardag och när livet är svårt. Trygghet när man blir sjuk, trygghet när man blir gammal och svag, trygghet för barn och för alla som rör sig ute i samhället.
Statsministern skriver att medborgarna ska kunna lita på Sverige. Att ”det är dags att låta äldreomsorgen få kosta mer, att de anställda får bättre arbetsvillkor, kompetensutveckling och fler kollegor” och att ”vi ska bygga världens bästa äldreomsorg”. Stora ord. Men varför ska någon egentligen lita på Löfven? Under lång tid har äldreomsorgen på många håll varit under all kritik och underkastats ständiga sparbeting.
Visserligen är omsorgen en kommunal angelägenhet men det är fortfarande så att den lutar sig mot nationell lagstiftning och när det kommer till hur man får behandla äldre som är i stort behov av vård och omsorg är reglerna betydligt luddigare och mindre strikta än vid till exempel djurhållning. Det finns människor på särskilda boenden som inte varit ute i friska luften på månader, ibland år. Som är gravt undernärda och vars vardag saknar nästan all form av social interaktion. Inom såväl hemtjänst som på äldreboenden saknas dessutom krav på rimlig bemanning och utbildning för personalen. Kunskapen om detta är inte ny. Varför låtsas Löfven som om den är det?
Löfven skriver också att ”vi ska vara kompromisslösa mot den grova brottsligheten, bryta rekryteringen till gängen och se till att inte en krona går till kriminella” och att ”hela samhället behövs för att knäcka den grova brottsligheten: polisen, skolan, socialtjänsten och föreningslivet”.
Ja, så är det ju. Men återigen: detta är inget nytt. Efter sex år med Stefan Löfven som statsminister lever vi i ett land där 12-åringar bli ihjälskjutna på öppen gata och där kriminella gäng styr och ställer i flera storstadsområden. Varför ska någon lita på att Stefan Löfven och hans regering tar i med hårdhandskarna mot den organiserade brottsligheten och utanförskapet som genererar en ständig återväxt av gängkriminella nu, om de inte gjort något, eller i alla fall långt ifrån tillräckligt, tidigare?
Är det något 2020 och coronakrisen visat är det att den rödgröna regeringen inte är mogen sitt uppdrag. Att den inte är att lita på. När medborgarna behövde ett tydligt politiskt ledarskap som mest fanns den inte där. Sverige kommer inte att bli ett tryggare och starkare land så länge vi har en statsminister som efter sex år på posten uppför sig som om han nyss vaknat ur en törnrosasömn.
