I veckan ställdes januariöverenskommelsens framtid på sin spets. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna stöder Vänsterpartiets misstroendehot mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). I grund och botten är det dock snarare regel än undantag att minoritetsregeringar viker sig för riksdagens vilja. Det unika är att en minoritetsregering upprättade en konkret att-göra-lista för hela mandatperioden – på förhand. När januariöverenskommelsen slöts var den parlamentariska stabiliteten central. För även om S-MP-regeringen – med C och L som stödpartier – saknar majoritet sågs det som föga sannolikt att V-M-KD-SD skulle ägna sig åt gemensamma nålstick. Denna förutsättning har nu naggats i kanten. V har fått med sig M, KD och SD på sitt aviserade misstroendehot mot Nordmark. På torsdagen (5/11) lyfte M och KD fram två av V:s krav som avgörande. Om inte januaripartierna presenterar en trovärdig tidsplan för reformeringen och släpper punkten om att det nya systemet ska bygga på lagen om valfrihet kommer misstroendevapnet avlossas.
Faller regeringen? Det ligger såklart nära till hands att se händelseutvecklingen som en del av det politiska spelet. Men situationen är egentligen högst sakpolitisk. Tvistefrågan handlar inte om den uppenbart ineffektiva myndigheten behöver reformeras – utan hur det ska gå till. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson var exempelvis redan för en månad sedan tydlig med att man inte står bakom det planerade Lov-upplägget: “Lagen om valfrihet leder till att i princip vem som helst kan bli arbetsförmedlare. Det har testats förr och ledde till kriminalitet och det kommer dessutom bli dyrare än i dag”, sa hon – syftandes på alliansens misslyckande med etableringslotsarna (Expressen 6/11).
Moderaterna har en viktig poäng. Det vore mer ansvarsfullt att, åtminstone i ett första skede, låta staten upphandla ett begränsat antal aktörer. Vänsterpartiet och Moderaterna har långt ifrån samma långsiktiga vision för den statliga arbetsmarknadspolitiken. Det betyder inte att regeringsunderlaget kan vägra att lyssna om partierna i enskilda sakfrågor landar likadant. Visst, för framför allt Centerpartiet var AF-reformeringen och Lov-principen central när 73-punktsprogrammet förhandlades fram. Men med tanke på hur viktig en fungerande arbetsmarknadspolitik är – för tjänstemän såväl som arbetssökande – borde det ligga i alla partiers intresse att genomgripande förändringar genomförs ansvarsfullt.
