Snart kan det stå en dyrt att vara sötsugen. Livsmedelsverket meddelade i måndags (24/8) att ett införande av sockerskatt bör utredas. Socker är som bekant kopplat till myriader av hälsoproblem och sjukdomar. Genom en skatt på “det vita giftet” väntas företag dra ner på sockerhalten i produkter, och befolkningen väntas styras till att konsumera mer hälsosamt.
Även den brittiska premiärministern Boris Johnson, som under hela sin politiska karriär varit en hårdnackad motståndare till statliga ingripanden på folkhälsan, har nu ställt sig bakom den brittiska sockerskatten – och förklarat “krig mot den brittiska fetman”. Detta efter att hans egen övervikt tagit ut sin rätt och han blivit allvarligt sjuk i covid-19.
Men är det verkligen statens roll att försöka diktera hur mycket onyttigheter vi stoppar i oss? I allmänhet vet folk vad som är nyttigt och inte, men äter det onyttiga i alla fall. Det är sådana val som vuxna människor måste få överväga själva. Alla föredrar inte att leva ett så hälsosamt liv som möjligt efter konstens alla regler och det är faktiskt helt i sin ordning. Rätten att leva sitt liv i frihet blir inte så himla mycket värt om det inte involverar att få ta “sämre” beslut – även när det kommer till hälsan.
Att överviktiga och ohälsosamma personer tär på statskassan eftersom de behöver mer vård, brukar vara ett argument för olika typer av folkhälsorestriktioner. För det första ska det sägas att det är ganska obehagligt att människor anser sig äga anspråk på hur andra lever sina liv bara för att man finansierar samma välfärd. För det andra håller inte argumentet.
Om man väljer att reducera människor till objekt i en statsfinansiell nyttokalkyl kan det konstateras att människor lever längre om de lever nyttigare. Och på ålderns höst kostar man ofta statskassan som allra mest. Om vi ponerar att en sockerskatt faktiskt leder till att folk äter nyttigare, är det alltså osäkert huruvida det innebär en nettovinst i statskassan.
Dessutom riskerar en sockerskatt att bli ett hårt slag mot socioekonomiskt svaga grupper eftersom dessa äter mer socker. En skatt som tar från de fattiga och ger till de rika, med andra ord.
Ett liberalt alternativ till att beskatta allt man tycker är dåligt skulle kunna vara att i högre utsträckning tillgängliggöra information om de risker som är förenade med att äta för mycket onyttigheter. På så sätt skulle fler få möjlighet att göra rationella val kring sin livsmedelskonsumtion – utan att vi för den sakens skull blir påtvingade förmynderiet.
