Ni som följt mig genom åren i den här spalten vet att jag tycker att jul är en högtid man hanterar mest som man själv vill. Man behöver faktiskt inte hålla sig till traditionen. Det är roligt med släkt och vänner och det är roligt med maten, men det går lika bra att servera soppa och ställa en gratinerad kålrot på julbordet istället för doppet och skinkan. Eller man kan, som en kollega ska göra, organisera ett knytkalas av julafton så slipper en enda familj ur släkten slita med Janssons, sill, dopp i grytan, skinka och köttbullarna.
Och man behöver inte sitta och frossa på nötter och ischoklad i soffan allt medan teven står på, utan man kan göra nåt mer aktivt, ta en långpromenad eller en joggningstur med grannen eller spela spel med släkten. I min familj har vi under flera år ställt upp på fattiga ridskolor vars hästar fullständigt struntat i om det är jul eller inte, dom behöver skötsel, mat och in och utsläpp oavsett vad det står i almanackan. Och när släkten ändå kommer och hälsar på kan dom väl samtidigt göra lite nytta. Som sagt, det är upp till var och en hur man vill ha det.
Men julen är också bra på att skapa motsättningar. Som när min dåvarande svägerska på 80-talet vägrade åka hem på julafton därför att nu var det dags för hennes familj att ”skapa egna traditioner”. Svärmor gillade inte beslutet, det är svårt att släppa taget.
I år är den här julen trots allt lite speciell för mig, det är nämligen min första jul som mormor. Flickebarnet har hunnit bli sex månader och kommer inte att ha ett enda minne kring den här julen. Och när hennes mamma konstaterar att, ”vi tänker inte åka nånstans och jag tänker inte laga nån mat” återstår alternativen en lunch i Stockholms innerstad på julafton eller också får vi som många moderna familjer gör idag, dela upp firandet och mellandagarna istället.
För egen del blir julafton en dag, delvis format efter eget huvud, sovmorgon, ett stallpass kryddad med en ridtur och därefter en hederlig risgrötfrukost med kanel och clementin. Därefter får det bli primitivt boende på Skog som ligger på gränsen mellan Färgelanda och Vänersborgs kommuner. Där är det befriande fritt från tomtar, glitter och inomhusgranar. Där finns heller ingen el eller vatten men efter en si så där sex timmar brukar det vara lagom att ta av sig dunjackan. Som tur är finns där grannar som har hjärtat på rätta stället samt el och värme. Tillsammans kommer vi att få en formidabel jul, något jag hoppas att du också får.
God Jul!
