Sverige blir ordförandeland i det internationella atomenergiorganet IAEA. I åtminstone ett år framåt ska ambassadören Mikaela Kumlin Granit leda organisationens arbete.
Det lär ske lågmält och i skymundan. Men med en tydlig strategi kan IAEA vara en plattform som ger Sverige stort inflytande i viktiga globala frågor.
Först och främst gäller det hanteringen av Iran. 2015 ingick landet ett avtal med de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – däribland USA – och EU om olika typer av begränsningar i landets kärnkraftsprogram, i syfte att hindra Iran från att utveckla kärnvapen. Avtalet innebar att de ekonomiska sanktionerna mot landet lyftes, och att inspektörer från IAEA fick en mer eller mindre permanent närvaro på Irans kärnkraftsanläggningar.
Men efter att USA:s president Donald Trump sagt upp avtalet är situationen ännu en gång instabil. Iran, som av allt att döma följde villkoren fram till Trumps beslut, har trots försök från EU att rädda avtalet börjat fjärma sig från sina åtaganden. Sommarens oroligheter kring Hormuz-sundet i Persiska viken, där Iran bland annat skjutit ner en amerikansk drönare och beslagtagit ett fartyg som hämnd för att Storbritannien stoppat oljesmuggling till Syrien, kan åtminstone delvis förklaras av den osäkerhet som uppstått efter att avtalet skjutits i sank.
Att återupprätta avtalet är av yttersta vikt, och ett arbete som IAEA blir en central del av. Men därtill finns goda möjligheter att bidra till en ökad takt i världens klimatomställning. De senaste åren har alltmer forskning visat på att kärnkraften har en oumbärlig roll att spela i dekarboniseringen av världens energisystem. I simuleringar som gjorts av FN:s klimatpanel IPCC konstateras att mängden el som produceras med kärnkraft behöver öka med upp till 500 procent, i kombination med en massiv utbyggnad av sol- och vindkraft, om fossila bränslen ska kunna fasas ut.
Lika viktigt som att bygga nya reaktorer är att behålla de som redan finns, eftersom avveckling har negativa konsekvenser inte bara på elpriset. I en rapport från IAEA konstateras att avvecklad kärnkraft riskerar att leda till en ökning av koldioxidutsläppen med 12 gigaton fram till 2050. Det ska jämföras med att hela världen i nuvarande takt släpper ut ungefär 35 gigaton varje år – en siffra som måste ner till noll de kommande decennierna.
Behovet av baskraft i energisystemen är helt enkelt för stort för att väderberoende energislag ska kunna ersätta de fossila bränslena. Exemplet Tyskland visar på problematiken: trots en massiv och dyr utbyggnad av sol- och vindkraft kommer energiförsörjningen i nuvarande takt inte att bli fossilfri förrän i början av nästa århundrade.
Att övertyga världen, och i synnerhet länder som Tyskland, om att behålla och livstidsförlänga befintliga kärnkraftsreaktorer är därmed en av de större klimatinsatser som kan göras. IAEA, och därigenom Sverige, kan ha en nyckelroll. Vårt eget energisystem är levande bevis på att det är möjligt.
Men då krävs att den svenska regeringen kan släppa prestigen och erkänna kärnkraftens roll i klimatomställningen. Annars lär oljetankers fortsätta att passera genom Hormuz-sundet.
