1 maj i år meddelade Venezuelas president Nicolas Maduro att det skulle hållas val om en ny politisk församling. Samma dag marscherade Vänsterpartiet genom Stockholm med en banderoll som löd ”Venezuela är inget hot, Venezuela är ett hopp!”.
Men det enda hopp som kommit från Venezuela är ett kraftigt skutt bakåt i såväl ekonomi som demokrati. Även om Maduro påstår det, finns inte längre något folkvalt parlament eller plats för demokratisk dialog. Den nyvalda författningsförsamlingen, i vilken Maduros socialistparti och dess allierade vunnit samtliga 545 platser, är tänkt att ersätta kongressen där oppositionen har en majoritet.
Enbart några få miljoner gick till valurnorna i söndags (30/7), vilket får förmodas vara de statsanställda som under Maduros hot om indragna matransoner inte ges något alternativ förutom att rösta ja till den diktatur som Maduro nu inför. Ungefär 30 procent av befolkningen lever på matransoner, som de får i utbyte mot politisk lojalitet.
Sedan 2013 har landets BNP sjunkit med över 35 procent, vilket är mer än nedgången i BNP för USA under den stora depressionen 1929-1933. Eftersom Venezuelas exporter till 95 procent består av olja, och oljepriset halverats på fyra år, är den ”riktiga” minskningen över 50 procent enligt beräkningar från Harvardekonomen och tidigare venezolanske ministern Ricardo Hausman.
Det stora bortfallet i inkomster härstammar även från förstatligandet av företag. Under 2003 länsade Hugo Chavez, Maduros företrädare, det statliga oljebolaget PDVSA på kompetens och pengar för att kunna använda oljepengarna till ”välfärden” – den egna, inte folkets. Maduro har förstatligat över 1 500 privata företag.
Chavez och Maduro har levt högt över sina tillgångar, och skickat notan till folket genom att kraftigt minska importen. I dag saknas tillgång till basvaror som mjöl, socker, vatten och medicin. Barnadödligheten har ökat hundrafaldigt samtidigt som tre av fyra medborgare tappat i genomsnitt 8,6 kilo i vikt – på ett år. Över 120 människor har dött i protesterna mot Maduro.
Svält, fattigdom och död präglar Venezuela. Maduro skymfar med berått mod sina landsmän i socialismens namn. Var detta vad ni hoppades på i maj, Vänsterpartiet?
