Riktade statsbidrag är inget kommuner hurrar för. Oförmåga att lösa lokala problem och alltför sträng detaljstyrning, är vanliga invändningar. Men kan inte öronmärkta bidrag åtminstone innebära en knuff i rätt riktning? På det sättet framstod det nya statsbidraget för lärarassistenter säkert i mångas ögon. Dessvärre verkar effekten snarare bli att orättvisa förutsättningar i skolan befästs.
Bidraget för anställning av lärarassistenter är en något märklig konstruktion. Huvudmannen – det vill säga kommunen eller en fristående skola – ska nämligen “själv finansiera minst lika stor del av kostnaderna för de lärarassistenter som bidrag ges”. För framgångsrika skolor kan bidraget därmed bli ett smidigt sätt att stärka resurserna. Men hårt pressade kommuner har nog svårare att se bidraget som en sporrande morot. Kritiken från Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas riksförbund, är därför högst relevant: “Det betyder att de kommuner som i dag har de största behoven inte alltid kan söka.” Hon ser dessutom en risk för att skolor börjar ställa kostnaden för nyanställningar av lärare mot lärarassistenter. Det senare valet resulterar ju i särskilt bidrag. (DN 12/11)
I år avsattes 475 miljoner för det riktade bidraget. Hela 295 miljoner kommer dock brinna inne på grund av få sökande (DN 12/11). Bland annat avstod Torsten Flemming, grundskolechef på Region Gotland, från att söka: “Att ta del av bidraget kräver anställningar vilket tar tid att få på plats.” (Skolvärlden 6/11). Detta är intressant: Om en snäv tidsplan för när anställningar ska inledas gör att skolor låter bli att söka bidraget – hur hårt kan bidragets utformning då tänkas slå mot områden där man inte ens har råd att satsa på lärarassistenter?
Intressant nog har det även visat sig att skolor som faktiskt sökt statsbidraget varit berättigade till märkbart högre belopp än de begärt (Skolvärlden 5/11). De avsatta pengarna kommer alltså inte till användning och de skolor som verkligen kan tänkas vara i störst behov söker inte bidraget. Skolor som uppfyller kravprofilen hade däremot möjligen klarat sig utan tillskottet – och hade dessutom kunnat få högre bidrag.
Visst var idén med lärarassistenter i svensk skola, som Liberalerna fick igenom i januariöverenskommelsen, i sig god. Förbättringen av skolans arbetsmiljö lyfts ofta fram som en angelägen utmaning och läraryrkets attraktivitet behöver också den stärkas. Just därför är det allvarligt att bidragets utformning så tydligt riskerar motverka sitt eget syfte.
