I debatten om svenskhet raljeras det ofta över att det inte finns så mycket som är typiskt svenskt. Undantaget är förmågan att köa. Gång på gång upprepas myten att vi svenskar skulle inneha en särskild talang för att stå i kö. I själva verket är det inte köförmågan som är unik, utan vår självgodhet. Myten att svensken skulle vara bäst på att stå i kö utgör bilden av att vi står längst fram i civilisationen. Ordning och reda, välorganiserad, skötsam.
Efter att ha bott åtta år i Storbritannien kan jag meddela följande till svenska folket: Ni är skitdåliga på att köa! Visst, det finns ingen som kommer till en kö och ställer sig längst fram. Men jag har heller inte varit i något land där en person vid åsynen av en rad människor går och ställer sig längst fram. Beviset på om man är bra på att köa är om man bildar spontana kösystem när det inte är uppenbart hur en kö bildas. Om man är så pass artig att man håller koll på sin plats i kön för att se till att man inte gått före någon, snarare än att se till så att någon inte slinker förbi.
Gå till en bar i Sverige. Inte råder det något kösystem där. Det är för det mesta djungelns lag. I jämförelse håller man i Storbritannien reda på vilka som kom före en själv till baren, och ser till att man inte av misstag blir serverad före. Och vad händer när en ny kassa öppnas på Ica? Alla rusar till den nyöppnade kassan – framförallt de som stod längst bak i de andra köerna. Svenskar är möjligtvis bra på att stå på rad, men vi är usla på att köa.
Vi är dock bra på vissa slags köer. Som bostadskö. Vi är också grymt bra på att stå i bostadskö. Jättelänge står vi snällt i bostadskö – om vi inte lyckas komma över någon miljon och lyckas köpa oss loss från kön. Sjukvårdskö står vi också gärna i, länge och väl. Någon uppfann ordet ”vårdgarantin” för att lura oss att sjukvårdskön har ett slut, så vi står snällt kvar i kön.
Den svenska självgodheten, idén om att vi är i framkant på de mesta i världen, förblindar och exkluderar. Om svensken är i centrum av civilisationen måste de som kommer utifrån vara lite mer barbariska. Den svenska modellen är bäst i världen, så den måste värnas – även om det är lite oklart vad den innebär. Och en lång kö in på arbetsmarknaden för invandrare lär i alla fall nyanlända att köa ordentligt.
När det som är svenskt är lika med bäst försvinner lösningar som kanske hade varit bra att testa bort från debatten. ”Så gör vi inte i Sverige” blir ett argument, snarare än ”efter noggrant övervägande av rationella argument är det nog ingen bra idé”. En dos ödmjukhet hade varit fint att lägga till svenskheten. Svenskar är kanske inte bäst på allt, och alla vill kanske inte bli exakt som vi. Det demokratiska samtalet mår inte bra av en nationalism som sätter den egna nationen på en piedestal och ser ner på det annorlunda.
