Sverige och världen står inför den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Redan till sommaren befarar myndigheter en arbetslöshet som blir tvåsiffrig. Somliga branscher är särskilt utsatta: besöksnäringen, flygbolag, resebolag och restauranger går i konkurs likt dominobrickor och snart väntas överspillningseffekter på andra branscher. Mindre företag är särskilt sårbara vilket också bekräftas i en ny prognos från Företagarna, medan de större kan vinna nya marknadsandelar – vilket riskerar att skada konkurrensen på sikt.
Utfallet av de stödinsatser som regeringen och Riksbanken aviserat är i stort sett att bolagen får välja mellan att skuldsätta sig för oviss tid framöver till höga räntor genom lån och uppskjuten skatt, eller att gå i konkurs. Moderaterna presenterade på onsdagens DN Debatt (29/4) sin skuggbudget där man istället föreslår stöd på 100 miljarder i månaden till svenska företag under den akuta fasen av krisen.
Här ska man komma ihåg att ordet “stöd” är något missvisande. Förslagen går delvis ut på att företag befrias från skyldighet att betala vissa skatter. Alltså inte endast att man strör pengar över företagen direkt från statskassan.
Det kan tyckas provocerande att staten går in och räddar företag med skattemedel. Vänsterpartiet brukar till och med gå så långt så att man talar om att räddandet av företag i ekonomiska kriser handlar om att rädda direktörernas bonusar. Men de som drabbas hårdast av att företag går i konkurs är inte direktörerna, utan vanligt folk. Denna kris tycks dessutom slå särskilt hårt mot jobb som inte kräver akademiska meriter.
Och alternativet till att rädda jobben, som Moderaterna noterar, är att vi får ett överbelastat socialförsäkringssystem som kommer att kosta skattebetalarna minst lika mycket – förutom de rent mänskliga kostnaderna i att folk går lång tid utan jobb.
Det finns också en rättviseaspekt i att företagen räddas av staten. Sverige hör till de länder i världen som beskattar arbete, företagande och investeringar allra hårdast. Någon prestation bör rimligen finnas på andra sidan av samhällskontraktet för företagen. “Vad fan får man för pengarna?” frågade Svenskt Näringslivs före detta ordförande Leif Östling häromåret retoriskt angående det svenska skattetrycket.
Frågan om vad man faktiskt får för pengarna man betalat till skattkistan ställs på sin spets i tider av kris. Nu återstår det bara att se vad regeringen och samarbetspartierna i Centerpartiet och Liberalerna väljer att svara. Blir det stagnation och arbetslöshet, eller vågar man rädda företagen och jobben?
