Mellanöstern är krigstrött. Taxichauffören jag åker med i Jordanien berättar att turisterna äntligen återvänt till Petra och Döda havet, men han oroar sig för att Jemenkonflikten ska ställa till det. Relationen med Syrien läks i förhoppning om att skapa stabilitet, och när flyktingars intention att återvända mäts ökar de syriska siffrorna.
Assad erbjuder amnesti för desertörer och incitament för fler: fastigheter vars ägare inte återvänder övertas av staten. Men amnestin kan innebära att desertörerna återgår till militärtjänst i armén de flytt och de som vågar lita på Assad och flyttar tillbaka ger upp sitt FN-stöd i Jordanien.
Priset för hemresan kan också bokstavligt bli högt – syriska pass som ersätter gamla och till dem som fötts i exil är så dyra att de fattigaste flyktingarna inte kan åka hem. Assad fyller på militär och statskassa och ju fler som kommer tillbaka, desto troligare blir det att omvärlden bidrar till statens återuppbyggnad, trots att diktatorn som bombat nu är byggherre. Jordanien, regionens konfliktfria hubb dit flyktingar sökt sig under landets hela existens, har inkomster som värd för flyktingarna, men med tid ändras läget. Nyligen tilläts syrier leva ett mer vanligt liv, bo och arbeta utanför flyktinglägren. Det är det jordanska sättet – så har palestinska och irakiska flyktingar integrerats när möjligheten till återvändande bleknat.
Men när syrierna deltar i den inhemska ekonomin stänger internationella givare plånboken och situationen blir mer ansträngd. Brokighet uppstår också när Jordanien vill behandla både flyktingarna och Assad väl: Samtidigt som integration påbörjas tvångsdeporteras chockade syrier. Den gräns som under lång tid hölls öppen har stängts. Sedan Assads attack mot syriska Daara i somras lever tusentals i ingenmansland mellan länderna. Ingen nödhjälp tillåts eftersom Jordanien försöker få regimen som drev folk på flykt att ta ansvar för deras hälsa. Kvar i exil lever också de utan hopp om att återvända – de som flydde på grund av Assad.
Flyktingkatastrofer pågår, enligt FN, i snitt i 26 år – konstant kris. Jordanien behöver avlastas för att kunna ha öppet in när grannbefolkning behöver fly ut. I Sverige och på EU-nivå talar allt fler om FN:s system för vidarebosättning, kvoter, som framtidens flyktingsystem. Kvoter är prydliga: Mottagarländerna har kontroll över invandringen, grannländer avlastas, flyktingarna skyddas.
Ett kraftigt utökat vidarebosättningsprogram skulle lösa mycket. Men villkorade kvoter kan inte vara den enda flyktvägen från regionen, och sällan blir det så tydligt som i komplexa Mellanöstern. När FN fått ta ut kvotflyktingar i Jordanien har omvärlden prioriterat att syrier ska väljas. Flyktingar från mindre erkända konflikter har protesterat desperat samtidigt som förvånansvärt många syrier, som avvaktar läget hemma, tackat nej. Min taxichaufför tycker att det var förutsägbart. Jordanierna kan berätta att förenklade lösningar, som begränsade kvoter, aldrig ensamt kan svara på krigens komplexitet.
