När man läser Torsten Torstensson replik till Stefan Edman blir man förfärad. Visst, ger man sig in i debatten får man räkna med moteld. Jag har själv varit mycket kritisk till Edman i ett tidigare inlägg – förmodligen på grund av en ovanligt dålig dag – något jag ångrar djupt, icke minst sedan Edman numera vässat pennan till en helt annan skärpa. Därför känner jag mig nu skyldig att reparera detta med ett kraftfullt försvar. Torstenssons helt makalösa skur av floskler och okunskap ter sig rent komisk och kan inte betraktas på något annat sätt än en chikan. Edmans kunskap ligger i jämförelse på ett helt annat plan, men kunskap och utbildning brukar ju sällan hindra en politiker från att gå i svaromål.
Torstensson påstår att "jord- och skogsbruket hotas i dag av allehanda aktivister, med egna agendor". WWF har fem miljoner supportrar i världen. Naturskyddsföreningen har 230 000 medlemmar i Sverige. Om man då lägger till övriga föreningar i landet, som på ett eller annat sätt arbetar med art- och biotopskydd samt andra närliggande frågor, lär vi hamna på i runda tal bortåt 500 000 medlemmar. Sveriges Ornitologiska Förening har flera experter med specialkunskaper och inte bara beträffande de fågelarter som lever i olika skogstyper med helt skilda krav. Menar Torstensson att alla dessa är aktivister med egna agendor, kunnigt folk som lägger ner enormt med tid utan några som helst vinningsmotiv?
Jag är för närvarande medlem i sex olika naturskyddsföreningar. Ingen av dessa bedriver den sorts aktivism som Torstensson använder i nedsättande mening. Motsatsen till aktivism är som bekant passivism. Visst finns det aktivister som lika gärna kan gå omkring med plakat vilka textats "Mot allt!".Torstensson verkar vilja klumpa ihop en massa virrpannor med alla som helt ideellt kämpar mot skövlingen av våra skogar. Känner Torstensson till att staten i form av Sveaskog står för den allra värsta exploateringen, dessutom helt mot intentionerna i både miljöbalken och skogsvårdslagen, det vill säga i strid mot både hänsyns- och dämpningsregler? Fundera över varför politikerna inte ville att skogsvårdslagen skulle ingå i miljöbalken.
Att Torstensson går skogsexploatörernas ärenden visar sig ännu mera tydligt när han ger sig in i ornitologin – en komplicerad vetenskap som han omöjligen kan behärska – och återigen uttrycker sig vårdslöst, med påståendet om att "antalet fågelpar har ökat kraftigt sedan 1998". Den sortens logik måste väl betyda, att ju mer vi avverkar desto bättre blir det. Vad avses med antalet fågelpar och vilka arter avses? Inräknas här även de arter som är specialiserade? Spillkråka, talltita och lappmes har minskat – bara för att nämna tre exempel – och listan kan göras längre. Lokalt kan det vara riktigt illa. Om Torstensson vill försvara sitt inlägg utgår jag från att han inte räknar upp de arter som fortfarande håller ställningarna och inte heller de som är skickliga på att anpassa sig till människans framfart. Det är tillräckligt illa att många arter står på gränsen att hamna på Artdatabankens rödlista. Som stöd för en eventuell motreplik föreslås Torsten att mera noggrant läsa de fågeltaxeringar som utförts samt Artdatabankens rödlista, detta med tanke på att insändaren späckats med faktafel.
Ett mycket stort antal växter, svampar och lavar kan inte flytta på sig. En hel del fågelarter kan förvisso flyga från refug till refug, även om dessa tenderar att bli färre. Även om politikern Torsten Torstensson skaffar sig starkare glasögon, kommer han ändå inte att förstå att artrikedomen inom samtliga riken håller på att utarmas, varav några kraftigt. I händelse av detta inlägg kommer att bemötas, kan jag redan nu förekomma skribenten – detta med tanke på aktivism. Jag har emellanåt kallats för trädkramare, något jag aldrig har varit.
Erold Coleman