Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Shmuel Thaler

Både valarna och människan är hotade

Vi är i ett farligt tillstånd som vi måste ta oss ur

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

1950-talet, min ungdoms eget årtionde, var säreget på många sätt. Decenniet präglades av en odelad framstegsoptimism och ett växande materiellt välstånd. Miljöbegreppet låg ännu i sin linda. Naturen sågs som ett outtömligt skafferi att utnyttjas till människans fromma. Eventuella hinder övervanns med ny teknik. Den stora accelerationen hade inletts. Den heliga tillväxten blev vårt nya evangelium. Vi fick det allt bättre. Vår tid var då. Människan blev allt större och jorden allt mindre. Människan och hennes växter, boskap och husdjur kom att på kort tid förändra jordens ansikte. Denna ny geologisk era, den människoskapade antropocen, startade i min ungdom.

Alla kurvor som på något sätt speglade utvecklingen sticker plötsligt uppåt, brantare än någonsin tidigare. Antal McDonaldrestauranger, flygresande, läskunnighet, BNP, havens försurning, regnskogsavverkning, koldioxidhalt, artutrotning och så även jordens befolkning. Vid vårt århundrades slut uppskattar man att vi kommer att vara fyra miljarder fler på jorden. Biosfären i sin helhet råkar i stress och förlorar gradvis sin balanserande funktionalitet. Människorna som summa håller på att växa jorden över huvudet.

Under de senaste hundra åren har världens valbestånd sjunkit med 99 procent medan antalet människor och än mer hennes boskap och husdjur har mångdubblats. Det bibliska uttrycket ”nya himlar och en ny jord” har fått en ny skrämmande innebörd. I en värld av konstgödslade jordar, monogrödor, döende korallrev, kulspetspennor, mobiler och megastäder verkar vi ersätta biosfären med teknosfären vilket är något helt annat. I en mindre lokal omfattning har denna utveckling pågått redan långt före 50-talet, men nu i en mer omfattande, accelererande och global skala.

Människan har uppfyllt jorden och hanterar den enbart som sin ägodel, ofta hand i hand med religiösa föreställningar om en gudomlig ordning och om människans särart och plats i religiösa skapelsemyter. Därför är antropocens problem svåra att hantera för de monoteistiska religionerna, vars grundsyn utgår från människans gudagivna herravälde över sin planet och hennes rätt att ta den i besittning för egen del.

Vi blev en människogud, en Homo Deus, som okontrollerbart styr klotets sköra farkost mot framtiden. Själv vill jag hellre vara liten och tro att jorden är något mer än ett skafferi till enbart människans fromma. Jag vill inte behärska den. Jag vill förbli ett människobarn. Vad kan vi då göra, vi som inte vill fortsätta att härska och behärska? Kanske lider antropocen av ett demokratiskt underskott. Vilka är krafterna som styr fel och hur kan vi påverka dem?

Människorna som summa håller på att växa jorden över huvudet. I den summan ingår även jag. Det är svårt att undgå att vara stor fast jag hellre hade önskat att förbli liten. Vi har nu tagit hela jorden i besittning och det vi gör med den förändrar den allt snabbare, troligen till det sämre för oss människor. Kanske blir det bättre för några få, men inte för alla. De signaler vi hittills fått från vår planet under denna korta epok har ett entydigt budskap till oss: antropocen, sådan den hittills varit, är ett farligt tillstånd som vi måste ta oss ur snart. Frågan är hur och var vi skall börja den resan.

Sture Boström

Uddevalla