Ljungskile ridklubb blev ett av de första ställena jag kände att jag kunde slappna av på. Att jag faktiskt kunde saker och vågade visa det.
Ljungskile ridklubb blev ett av de första ställena jag kände att jag kunde slappna av på. Att jag faktiskt kunde saker och vågade visa det. Bild: Julia Forsberg

Rebecka Olsson om ridklubben

Länstyrelsen hävde bygglovet för padelhallen, som i värsta fall kan betyda dödsstöten för Ljungskile ridklubb. Skönt, tänkte jag, då finns det mer tid att hitta en bättre lösning som inte förstör för någon. Så tänkte tydligen inte kommunen, som satte in ett extramöte och beviljade bygglovet igen, en vecka efter att det hävts.

ANNONS

Hur kan Uddevalla kommun hävda att alla ska få "jämlika förutsättningar att utöva sin sport" när de aktivt förstör möjligheterna för landets näst största ungdomssport?

Hur kan de påstå att de står för jämlikhet och stödjer "flicksporter" när sporten de förstör för utövas främst av tjejer, till förmån för en sport som utövas främst av medelålders män?

Hur kan de stå där och klappa sig själva på axeln för att de har en ridutredning till förmån för ridsporten, när de snart aktivt har förstört eller lagt ner all form av ridning för alla i kommunen som inte har egen häst?

ANNONS

Ljungskile ridklubb har betytt och betyder så otroligt mycket för mig. Vid tanken på att den kanske kommer försvinna blir jag så arg och ledsen att jag inte vet om jag ska gråta eller skrika.

Jag började rida på Ljungskile ridklubb när jag var 12 år. Jag var en blyg och osäker 12-årig flicka med urusel självkänsla och uruselt självförtroende. Ridklubben blev ett av de första ställena jag kände att jag kunde slappna av på. Att jag faktiskt kunde saker och vågade visa det. Att jag vågade visa mig. Att jag hörde till. Att jag hörde hemma.

Jag har lärt mig så mycket från klubben genom åren. Jag har jobbat i stallet, med lovaktiviteter och som ridlärare, något som gett mig referenser, erfarenhet, kunskap och kanske främst en säkerhet för framtida jobb. Jag har jobbat ideellt, suttit i styrelsen och lärt mig massor.

Ljungskile ridklubb har varit så mycket mer för mig än bara ett ställe där jag lärt mig om hästar. Det har varit ett ställe där jag lärt mig ansvarstagande, att arbeta självständigt, att hjälpa andra och lära ut, samt att att samarbeta. Det har varit ett ställe där jag mött och lärt känna människor som betytt mycket för mig och där jag har fått vänner för livet. Det har varit ett ställe där jag utvecklat mitt självförtroende, min självkänsla, min säkerhet och trygghet i mig själv och vem jag är.

ANNONS

Stallet var min tillflyktsort när allt var som mörkast. När stress höll på att knäcka mig. När jag mådde som sämst. När jag bara ville dra täcket över huvudet och gömma mig var det tanken på att 'ikväll ska jag till stallet' som gjorde att jag ändå gick upp och tog mig igenom dagen. När jag höll på att ”drunkna” fanns stallet där som en livboj.

Jag vet inte vem jag hade varit i dag utan den här klubben. Jag vet inte ens om jag hade varit. Och det gör ont i hjärtat när jag tänker på alla unga flickor i dag som kanske inte får denna möjlighet.

Nöthult är uppsagt, Mollön är borta, Emaus ponnyverksamhet har kommunen satt stopp för. Om nu Ljungskile ridklubb försvinner, vart ska de då ta vägen? Alla barn som jag? Alla unga flickor som söker sin tillflykt till stallet? För att det är deras trygga punkt i livet, ett stället där de kan få höra till? Var annars kan de få den tryggheten och tillhörigheten?

Vart ska vi ta vägen?

Rebecka Olsson

ANNONS