Känner sig nöjda. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt röstade för M och KD:s gemensamma budgetreservation.
Känner sig nöjda. Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt röstade för M och KD:s gemensamma budgetreservation. Bild: Claudio Bresciani/TT

Därför är det bra att isolera SD

Olle Törnquist (S): Sverigedemokraterna vill politisera rättsstaten

ANNONS

Det sägs ofta, inte minst på denna debattsida, att det är odemokratiskt att försöka utestänga Sverigedemokraterna (SD) från inflytande valda församlingar. Nästan en femtedel av valmanskåren har ju röstat på dem.

Varje parti har visserligen rätt att avgöra vilka det vill samarbeta med eller motverka, men ska man försöka hindra ett oliktänkande parti? Förvägras inte då många människors rätt att påverka politiken? Har de inte lika rätt att hävda sina åsikter som andra?

Ju oftare detta framställs som självklart, ju viktigare kan det vara att också minnas varför det kan argumenteras, att det tvärt om är demokratiskt att isolera SD. Det avgörande är vilken demokrati man vill försvara. SD (och de som vill ha dess stöd) prioriterar valdemokrati, övriga vill liberal demokrati.

ANNONS

Alla från höger till vänster vilka efter fascismens och kommunismens enats om den liberala demokratin som gemensam överideologi, poängterar att den består av mycket mer än fria och rättvisa val. Liberal demokrati handlar också om en stark rättsstat, opartisk administration, jämlikt medborgarskap och mänskliga rättigheter. Annars blir inte valen riktigt fria och rättvisa. Och allt i vardagslivet som inte styrs genom val blir helt odemokratiskt. Sverigedemokraterna är i ord och handling inte med på det. De vill politisera rättsstaten. De vill begränsa medborgarskapet. De vill reducera de mänskliga rättigheterna. Alltså håller de sig inte till den liberala demokratins spelregler. Då måste de varnas, som i fotboll eller hockey. Annars blir spelet orättvist och allt fler börjar bryta mot reglerna för att inte förlora. Demokratin och samhället förfaller.

Dessutom hävdar vi som studerar demokratisering i historiskt perspektiv (det vill säga hur demokratin utvecklas och hotas), att en rad andra faktorer också är viktiga. Fria och rättvisa val, rättsstatliga principer, jämlikt medborgarskap och mänskliga rättigheter skapas ju inte genom enkla beslut. Besluten förutsätter, att människor som önskar sig en sådan ordning dessutom har tillräckliga ekonomiska, sociala och politiska möjligheter att arbeta för demokrati.

Demokrati (det är nästan alla ense om) går ut på folklig kontroll över gemensamma angelägenheter på grundval av politisk jämlikhet. Dispyterna handlar om vem som utgör folket (demos), hur många frågor som ska anses gemensamma, och vad som krävs för att alla ska vara politiskt jämlika. Forskningen är rimligt överens om, att förutsättningar för liberal demokrati ökar ju mindre medborgarskapet avgörs av auktoritära ledare och ju mer inkluderande det är, ju färre gemensamma frågor som avgörs på förhand av mäktiga grupper, och ju fler som har chans att delta i politiken. SD motverkar ofta dessa förutsättningar för liberal demokrati – liksom Trump gör i USA, Duterte i Filippinerna, Orbán i Ungern. (Sedan kan den liberala demokratin dessutom förstås bli bättre, till exempel genom mer folkligt deltagande och intresserepresentation, men det är en annan sak.)

ANNONS

Eftersom SD alltså underminerar den liberala demokratin, återstår bara den politiska frågan hur alla de som istället vill försvara denna samhälleliga grundbult bäst kan motverka attackerna och, ännu bättre, stärka den. För egen del menar jag, att just den frågan borde vara viktigast i regeringsförhandlingarna och inför ett eventuellt nyval, snarare än andra konflikter mellan mitten och vänstern av det slag som historiskt hindrat effektivt motstånd mot framväxten av auktoritära regimer.

Olle Törnquist (S)

Kungshamn

Professor i Statskunskap och Utvecklingsstudier, Universitet i Oslo

ANNONS