Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Stefan Bennhage

Därför gav jag upp mitt arbete i vården

Ingen tid finns för äldre och erfarna att lära upp yngre och oerfarna.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik till Karin Engdahl och Gunilla Levén om ”Sjukvården kräver kompetent personal”, Bohusläningen 3/10 och 20/10 2018.

Jag är legitimerad sjukgymnast sedan 1982, och har arbetat i primärvården i regionen sedan dess. Under den tiden har jag samlat massor av kunskap och erfarenhet. Jag har magisterexamen, av LSR utfärdad specialistkompetens i öppen hälso- och sjukvård, doktorsgrad i medicinsk vetenskap 2013 och undervisar läkare och sjukgymnaster i ett nationellt utbildningsprogram sedan mer än 10 år. Dessutom är jag huvudhandledare för fysioterapistudenterna i Fyrbodal. Både undervisnings- och handledaruppdrag syftar till att förse vården med kompetenta medarbetare, både nu och i fortsättningen. Detta är grunden för bibehållen kvalitet i vården. Utöver det krävs praktisk kunskapsöverföring från gamla till nya vårdarbetare.

Nyligen fyllde jag 63 år och då gav jag upp mitt arbete inom Närhälsan, efter 34 år. Det blev resultatet av upprepade samtal med enhets- och verksamhetschefer om bättre möjligheter till kunskapsöverföring till nyutbildade kollegor, men också om en plan för ”avslutning” av den enskildes verksamhet, när pensionsåldern närmar sig. Inget av detta finns idag. Det borde göras planer för hur kunskapen ska föras vidare, för praktiska vårdyrken lär man sig inte i skolan – man får en grund att stå på, sedan måste man ut och träna, möta patienter, lära sig hantera de situationer som uppstår under arbetets gång. Det behövs tid för att diskutera och reflektera med erfarna kollegor. När det inte ges tillräckligt med tid i det dagliga arbetet så uppstår en tidvis mycket slitig situation.

Erfarna sjukgymnaster, läkare, sköterskor m.fl blir ständigt tillfrågade om råd, får lösa problem som uppstått, ta hand om mer komplexa ärenden m.m, medan man samtidigt ska beta av dagens patientlista och uppfylla det förväntade prestationskravet. Enligt den ersättningsmodell som gäller inom vårdval Rehab sedan 2014, måste varje medarbetare dra in sin egen lön, och då blir det inget utrymme till insatser som inte ger någon intäkt enligt rådande ”pinnsystem”. Om jag alltså jobbar långsammare för att kunskapsöverföring (resonemang, reflexion) tar för mycket tid eller ärendena är komplexa, måste annan medarbetare jobba mer för att ”täcka upp” förlusten. Detta blir särskilt tydligt på små enheter med mindre möjligheter till flexibilitet. Jag har ändå valt att fortsätta arbeta med patienter, hos privat vårdgivare och med kortare arbetstid.

Min önskan är, att ansvariga politiker jobbar för att erkänna kunskapsöverföring som en viktig arbetsuppgift, som inte kan skötas ”vid sidan om”, att få in det i Rehabs ersättningsmodell och i vårdcentralens kalendrar, annars är risken stor att regionen snabbt tappar kompetens, medarbetare och kvalitet i vården.

Lena Virta, leg sjukgymnast

Med Dr,

Specialist i Öppen Hälso- och sjukvård

Huvudhandledare Fysioterapi Fyrbodal

Axelina-lärare