Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Grebbestad
Grebbestad

Därför måste rivningarna i Grebbestad stoppas

Med sopcontainern forslas en viktig bit kulturhistoria iväg till sopstationen

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Tankar angående artikeln Protester mot att riva gamla hus i Grebbestad 9 mars.

Jag har med stort intresse läst artikeln i lördagens Strömstadtidning den 7 mars och måndagens Bohusläningen den 9 mars om rivningsbesluten på två kulturhistoriskt värdefulla hus i centrala Grebbestad. Miljö- och byggnadsnämndens ordförande Hans Schub förklarar varför. Men jag förstår inte.

¤ Ett av Riksdagens 16 miljömål för god miljökvalitet i Sverige poängterar att det bl.a. krävs skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

¤ Länsstyrelsen lägger ett stort ansvar på kommunerna att bygga upp en stor kunskap om den bebyggda miljöns kulturvärden.

¤ 1984 gav Tanums Kommuns kulturnämnd ut en bok ”Kulturminnesvårdsprogram för Tanums kommun”, ett utmärkt resultat av ett treårigt arbete. För Grebbestad i Tanums socken, rekommenderas att ett miljöprogram upprättas för de centrala och äldsta delarna av Grebbestad.

Förutsättningen är att det först genomförs en ingående inventering av bebyggelsen och miljön. Frukten av dessa krav är Kulturhistorisk Bebyggelseinventering i Tanums Kommun Grebbestad 2008. Men sen är det stopp. Miljöprogrammet är fortfarande inte skrivet. Varför?

LÄS MER: Protester mot att riva gamla hus i Grebbestad

De två husen som har fått rivningslov är över 100 år gamla och mycket speciella i sin arkitektur. De är klassade som mycket bevarandevärda i Kulturhistorisk bebyggelseinventering.

Nerdrumska huset, Gisslerödsbacken 18.

Detta f.d. handelshus byggdes 1859 av Johan Thorén, som tillsammans med sin far Torin Person och sina bröder och systrar blev en klan av handelsmän som försåg Grebbestads invånare med allt från ägg till skördetröskor under i runda slängar 75 år. Johans enda barn, en dotter, ärvde huset och det har funnits i hennes släkts ägo sedan dess. I början av 1900-talet inhystes Grebbestads postkontor på nedre botten. En innervägg har fortfarande kvar luckan till kontoret. Detta är ett hus som har varit med om en viktig del av Grebbestads utveckling och historia.

Lotten Anderssons hus Nedre Långgatan 7.

Huset är mycket speciellt, ett riktigt utropstecken bakom COOP-ladan. Jag tvivlar på att det finns något liknande hus någonstans Sverige, eller i världen för den delen.

Lotten Andersson var Sveriges första kvinnliga textilingenjör. På nedre botten av huset drev hon sömnadsskola och hade syateljé. Närmast ingången på hörnet låg manufakturaffären med varor av hög kvalitet. Många är de 40-talister som berättar om en av julens höjdpunkter när de som barn besökte affären och fick en julklapp. Lägenheten på övervåningen var enligt samstämmiga 70+:are överdådigt vackert dekorerad med trompe laeil målningar och annan dekorationsmålning. Tidigare ägaren bedyrar att målningarna fanns kvar när hen sålde huset 2019. Har nämndpolitikerna, som sett varenda murkna stocksnutt på bild, en aning om vilken kulturskatt som borde finnas där uppe? "Alla" har rått ägarna att riva säger ägarinnan. Däremot har den konsult, som anlitats för besiktningen, i sitt utlåtande inte på en enda punkt förordat rivning utan pekat på "stort behov av renovering". För övrigt så finns det en planbeskrivning för området där Lotten Anderssons hus ligger, som innebär skräddarsydda byggrätter. De är tänkta att leda till att det inte ska löna sig att riva i stället för att renovera.

Bygglovsavdelningens handläggare som förordat att byggnaderna skall bevaras körs brutalt över av politikerna. Av vilken anledning? Handläggarna, som får anses vara experter, och nämndens ledamöter har haft tillgång till samma underlag för sina bedömningar. Dels den Kulturhistoriska Bebyggelseinventeringen, dels inspektionsprotokollen som är utförda av firmor som engagerats av husägarna själva.

Hans Schub säger att bygglovsavdelningens handläggare gjort sin bedömning utifrån Bebyggelseinventeringens klassning som bara bedömer utsidan och inte husets skick.

Den förklaringen finner jag inte korrekt. Sågningen av Bebyggelseinventeringens klassning vilar på felaktig grund. Husens byggår, historia, byggnadsteknik och yttre skick, är en del av grunden för klassningen. Stor vikt har dessutom lagts vid hur husen harmonierar med omgivningen och bidrar till platsens miljömässiga värde. Klassningen vilar alltså på en mångfacetterad och solid grund.

Bygglovshandläggaren har också i sitt utlåtande inkluderat vad som sägs i Plan och Bygglagen, PBL, om vikten av att bevara och inte förvanska.

Nämnden däremot, säger Hans Schub, bygger sitt beslut på betydligt fastare grund. Efter bedömning av inspektionsrapporter med bilder på halvruttna bjälkar och spekulationer av kostnaden för renovering anser nämnden att det inte är ekonomiskt försvarbart att renovera husen i stället för att riva. Nämndens beslut vilar på två faktorer, inspektionsresultaten och ekonomiska antaganden. För att få en objektiv inspektion borde nämnden ha kallat in en inspektör med väl dokumenterad kunskap om äldre byggnadsteknik. Det är stor skillnad på byggnadsteknik i dag och för 100 år sedan.

Bedömningen av de skador som uppdagats kan ha blivit betydligt mer hoppingivande om en expert på gamla hus anlitats. De höga kostnader för renovering som nämnden anger som vägande skäl för rivning är oredovisade och verkar vara personliga uppfattningar mer än fakta. Ligger det i nämndens uppdrag att i sina beslut ta mer hänsyn till enskilda medborgares ekonomi på bekostnad av Grebbestadsbornas rätt till bevarande av sin hembygds kulturhistoria?

Hans Schubs utsaga att konsulterna "kommit fram till samma slutsats som nämnden" tyder på enastående hybris. Borde det inte vara tvärtom? Att politikerna i nämnden följer konsulternas bedömning.

Ruttna bjälkar kan ersättas, vattenläckor tätas, takpannor bytas ut, mögelskadat material slängas, olukt och mögelsporer botas med ozongenerator. Det ska mycket till för att ett nedgånget hus ska vara räddningslöst förlorat. Men ett rivet hus är borta för alltid och kommer aldrig igen. Och med sopcontainern forslas en viktig bit kulturhistoria iväg till sopstationen. Ett stycke historia som förvägras kommande generationer.

Riktlinjerna till bygglovsavdelningen från miljö- och byggnadsnämnden att ersättningshus i möjligaste mån skall följa det rivna husets utseende är till föga tröst. Dagens planbestämmelser i byggfrågor ger byggaren stor makt att få sin vilja igenom och då blir det balkonger, glasinklädda jättealtaner, takkupor modell fängelsegluggar m.fl. horrörer. Det är inte mycket som påminner om 18- och 1900 talets arkitektur. Nya huset efter Lotten Andersons ska bli vitt med bara några få prydnadsdetaljer.

Nerdrumska huset ersätts av ett tre gånger så långt hus med tio lägenheter och med rumshöjder och takvinklar som gör det två meter högre än nödvändigt.

Tycke och smak ska man inte diskutera, men allvarligt talat Hans Schub. Inte får man en nostalgikick vid åsynen av nya huset på Palles sjöbods plats. Likheten med föregångaren är obefintlig. Höjden, storleken, formen, allt är annorlunda. Inte ens läget är som förr eftersom det i strid med detaljplanen ligger bara en meter i stället för tre meter ifrån grannhuset. En smärre avvikelse säger bygglovet.

Man tar alla chanser säger ägarna. Finfin pissränna säger kroggästen. Vad säger brandmyndigheten?

Lena Wichman

i ett klass I kvarter där alla är stolta över sina hus och vårdar dem ömt.