Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Privilegierade. Hamnfyran riskerar landets ekonomi när de strejkar trots att de redan har bra villkor.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Därför splittrar hamnarbetarna arbetarrörelsen

Olle Wik: Detta är konfliktens djupa historiska rötter.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lars Tysklind har haft åsikter om Hamnarbetarförbundets strejker i Göteborgs hamn, åsikter som i väsentliga delar sammanfaller med mina egna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Jag hade ingen avsikt att lägga mig i dessa diskussioner men när Thomas Lundqvist och även en tidigare debattör i ett inlägg i Bohusläningen tar Hamnarbetarförbundet i försvar och pratar om splittring går det inte att vara tyst längre. De som splittrar arbetarna är Hamnarbetarförbundet som är en utbrytare och missnöjesorganisation framvuxen på sextiotalet genom vägran att följa ett demokratiskt beslut i LO anslutna Transportarbetareförbundet.

Jag var själv anställd som förbundsombudsman i Transport med regional placering i Örebro på den tiden och deltog i diskussionerna framför allt på sjuttiotalet. Transports dåvarande ordförande var Hans Eriksson, som förvisso inte var känd som en god diplomat, borde gått försiktigare fram, men den genomgripande förändring av Transport som innebar sammanslagningar av små avdelningar och bildande av storavdelningar var nödvändig. Anledningen till storavdelningarnas bildande var att varje avdelning fick heltidsanställda ombudsmän en eller flera beroende på avdelningarnas storlek, utbildade i arbetsmarknadsjuridik, något som var nödvändigt för att kunna förhandla med en ofta juridiskt utbildad arbetsgivare eller dennes ombud. Detta accepterades inte av flera hamnarbetare.

I stället för att föra en saklig diskussion talade de om att deras arbete var så viktigt att de kunde “stoppa hela Sverige”, eller som man uttryckte sig från hamnen i Göteborg: “Det är en fråga om effektivitet”. Med denna “effektivitet” avsåg man att stoppa en stor del av industrin i Sverige genom att förhindra in och utförsel i hamnarna framför allt i storhamnen Göteborg. Det var deras tillvägagångssätt. Med andra ord; “ställ krav, blir inte dessa tillgodosedda sätter vi oss”. Så sköter ingen seriös fackförening sig i Sverige. Hamnarbetarförbundet är därmed unika. Normala fackföreningar förhandlar och kompromissar för att söka en lösning, strejkvapnet används endast i yttersta nödfall

Hamnarbetarförbundet har inget eget kollektivavtal och kommer inte heller att få det. Svensk arbetarrörelse såväl facklig som politisk är överens om att ett inte två avtal skall gälla för varje yrkesgrupp. Hamnarbetarförbundet har begärt ett eget avtal. Jag är emellertid tveksam om de egentligen vill ha det för då är de bundna av ett kollektivavtal innebärande fredsplikt under avtalets gång och det verkar inte vara något de vurmar för.

1938 fastslogs “Den svenska modellen” genom Saltsjöbadsavtalet. Denna bygger på att parterna själva gör upp om avtal på arbetsplatserna. Det innebär även rätt att hantera konflikter som strejk och lockout. Om detta inte hanteras riktigt utan på ett för landet skadligt sätt kommer politiker att ingripa något som absolut inte är önskvärt.

Försök till splittringen av arbetare och fackföreningar har inte varit ovanliga från visst arbetsgivarhåll, men ingen har dessbättre lyckats. Inte heller Hamnarbetarförbundet, men de har försökt och dessvärre fått begränsade framgångar. LO tar på det bestämdaste avstånd från Hamnarbetarförbundet. Det borde även debattörer i Bohusläningen göra om de sätter sig in i vilken skada utbrytare som Hamnarbetarförbundet gör. Att motarbeta detta förbund är sannerligen inget som innebär försök till splittring av arbetare. Den splittringen står Hamnarbetarförbundet själva för.

Olle Wik

Tanum