Ekonomin för kommuner och regioner blir allt kärvare. Många kommer behöva höja skatten. Uddevalla är inget undantag men nuvarande samverkansmajoritet kräver i stället stora besparingar, cirka 188 miljoner. Dessutom behöver nya lån upptas. De tvååriga statliga bidragen för invandrare , som successivt försvinner, gör sig nu mycket kännbara. Sveriges kommuner och landsting, SKL, är en av många röster som anser att staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar för att trygga vår välfärd. Dessutom ifrågasätts ofta lämpligheten och effekterna av statens riktade bidrag till skola, vård och omsorg. Kommuner och regioner föredrar i stället generella bidrag som kan disponeras efter eget gottfinnande för specifika behov. Statliga bidrag bör kunna utgå men kan enligt min åsikt ifrågasättas.
Staten, regionerna och kommunerna har alla sina uppdrag att utföra. För dessa har de beskattningsrätt. Därför har vi statlig, regional och kommunal skatt. Att kräva av staten ständigt ökade bidrag är diskutabelt. Sverige skall ha en jämlik vård, skola och omsorg för alla oavsett var vi bor. Förutsättningarna härför är mycket olika, inte min storleks- och skatteunderlagsmässigt. Många förespråkar, SKL bland andra, att staten och kommunsektorn gemensamt måste lösa framtidens finansiering av välfärden. Det låter sympatiskt men hur skall ansvarsfrågan lösas.
Ansvarsfrågan bör aldrig bli föremål för uppdelning. Den måste vara distinkt reglerad. Som inom många andra områden är frågan svår att lösa men är av central betydelse för att nå effektivitet och undvika feltolkningar. Alla samhällsfunktioner, liksom vi medborgare, har att rätta sig efter lagar och förordningar utgående från staten, kommunerna, regionerna och länsstyrelserna. Till sitt förfogande har regeringen med sina departement inte mindre än 344 olika myndigheter, som alla skall ha tillämpbara, klara ansvarsområden.
Under årtionden har vi haft två stora samhällsfunktioner med betydande problem, nämligen sjukvården och skolan. Mycket stora penningsatsningar har gjorts inom båda områdena men de positiva resultaten har mestadels uteblivit. Snarare har problemen förvärrats. Därför har från många håll, inte minst från professionen, framställts önskemål/krav att staten måste ta ett övergripande ansvar för såväl sjukvård som skola. Politikerna måste ersättas av professionella utövare!
De föreslagna åtgärderna med statligt huvudmannaskap för sjukvård och skola kräver omfattande förberedande utredningar. Regionerna skulle vid ett statligt ansvarsövertagande få sin siffermässiga verksamhet minskad med cirka 80 procent. Länsstyrelserna är liksom regionerna 21 till antalet. Dessa myndigheter vore lämpade att sammanföra till en. Redan vid regionernas tillblivelse hade en sådan åtgärd varit konstruktiv och till gagn för samhället. En del uppgifter kan säkert också vara lämpliga att överföra till kommunerna.
Lennart Svensson